Scoop 2006

Med ”Scoop” fortsätter Woody Allen att ihärdigt ignorera sin tidigare favoritstad New York till förmån för kulturrika London, där även hans förra och hans kommande film utspelas. Det blir lite av ett kärt återseende för de som gillade thrillern ”Match Point” då Scarlett Johansson än en gång spelar huvudrollen, än en gång som en amerikanska inblandad i en mordhärva, men denna gång är Woody själv med som sin vanliga stammande, lätt neurotiske farbror och vi kan alltså ana att det rör sig om en mer traditionell Allen-fars – om än med Döden som en central gestalt.

Den store brittiske journalisten Joe Strombel (McShane) har fått nys om en mördares identitet. Han är säker på att den ökände Tarotkortsmördaren, som riktar in sig på prostituerade med kort, brunt hår, är ingen mindre än den stilige aristokraten Peter Lyman (Jackman). Vad som kan vara hans livs scoop hindras bara av en liten detalj – Joe Strombel är död. Men han tänker inte låta det hindra honom från att göra vad en reporter ska, och avslöja sanningen!

Under en magiföreställning lett av  Sid ”Den store Splendini” Waterman uppenbarar Joe sig för dennes oförstående offer Sondra (Johansson) mitt under ett osynlighetstrick. Sondra studerar lyckligtvis journalistik och, när chocken lagt sig, bestämmer hon sig för att samla ihop tillräckligt med bevis innan hon går till polisen och tidningarna med sitt avslöjande. Hon tar hjälp av magikern Sid (Allen) för att komma närmare Peter Lyman, och se om han är den brittiske charmör han utger sig för att vara, eller möjligen en seriemördare med tolv horor på sitt samvete.

Jackman är duktig som den karismatiske rikemanssonen med otur i kärlek, och Johansson i sina osmickrande, stora och runda glasögon har en ärlig, nästan oskyldig framtoning som tillför hennes repliker extra humor. Det är när hon och gamle Woody låtsas vara far och dotter, för att under antagna identiteter infiltrera den misstänktes trädgårdspartyn, som filmen finner sitt hjärta och sina skönaste repliker. Johansson är långt ifrån en komiker men hon klarar Allens dialog galant, och det är alltid trevligt att se en duktig skådis ge sig in på tidigare obeprövad mark. Allt däremellan är på sin höjd intressant, men inte mer. Och trots ny älsklingsstad att filma i (mestadels på grund av ekonomiska fördelar, får man anta), lyser kärleken med sin frånvaro och vackra London blir enbart en platt kuliss.

Woody Allen har sedan slutet av 60-talet hållit sig sysselsatt och sett till att skriva och regissera nästan en film om året. Med ett sådant högt tempo varierar kvalitén givetvis, och man kan fråga sig hur ofta han faktiskt har en angelägen historia han vill berätta och ork att lägga ner hela sitt hjärta och själ i en film, och hur ofta som autopiloten inom honom tar över.

Hans 36:e film är givetvis charmig så länge den varar och Allens verbala talanger gör inget fan besviket, men vid det här laget har vi lärt oss för längesen att han spottar ur sig oneliners på löpande band. Mysteriekomedin ”Scoop” känns därmed som ett rutinjobb för Allen, med minimal ansträngning för den gamle regissören, och inte direkt något nytt för oss som följt hans karriär ett tag. Se den för all del, om du gillar skådespelarna eller regissören, men förvänta dig inte mycket till story.