Scoop 2024

New York, 2010. En paparazzifotograf fångar den brittiske prinsen Andrew (Rufus Sewell) på bild i sällskap med den amerikanske finansmannen Jeffrey Epstein. Epstein är dömd sexförbrytare och skandalen är ett faktum. Nio år senare kämpar Andrew fortfarande med att försvara både sin vänskap med Epstein och förneka anklagelser för sexuella övergrepp. En nyhetsredaktion på BBC ser chansen att ta sig ur en ekonomisk kris genom att få en intervju  med prinsen.

 

Vi följer främst intervjubokaren Sam McAllister (Billie Piper) som innan omständigheterna ändras och hela nyhetsmedia vill prata med prinsen är den enda som kämpar för att säkra intervjun. Förutom att vi möter Sam i hennes arbete så skildras hennes tillvaro som ensamstående mamma till en tonårsson. Hon upplever också att hennes kollegor inte tar henne på allvar och har en infekterad konflikt med nyhetsankaret Emily Maitkis (Gillian Anderson).

 

Med allt material ur verkligheten som man här har att inspireras av så borde det vara omöjligt att misslyckas med att få publiken att känna någonting. Epsteinskandalen har fortfarande explosivt nyhetsvärde. Den bedriften lyckas man med. Till och med filmens kulminerande rekonstruktion av en intervju som skulle komma att prisbelönas för sin journalistik bränner inte till som den borde.

 

Dramat kring Sams privatliv saknar hjärta. Av relationen med sonen får vi se ett par samtal som bara känns forcerade. Aningen mer värme känns av i scenerna med Sam och hennes mamma, men inte nog för att det ska engagera. Allt faller på att karaktärerna är så tunt skrivna att de inte känns som riktiga människor. Sam är mest påfrestande otrevlig även om vi ska förstå att hon är som hon är av frustration. Övriga karaktärer har ännu mindre substans.

 

Med ett dåligt manus kommer dåligt skådespel. Här är det dock till största delen för dåligt för att bara skylla på den faktorn. Allt är outhärdligt tillgjort med Piper som värsta exempel. Hon vill spela ut kvinnokraft och ambition, men det landar i överspel. Övriga skådespelare verkar inte ens försöka göra ett trovärdigt intryck. De enda undantagen är inte helt oväntat Anderson och Sewell, men inte ens de kommer undan med mer än godkänt. Där var det nog manuset som var skurken.

 

Dialogen är pinsamt usel i varenda scen som inte går ut på rent yrkesmässigt prat nyhetsmänniskor emellan. Inte heller i scenerna där pratet är redaktionellt så är replikerna bra, men när facktermer kastas runt så blir bristerna inte lika påtagliga. I den här typen av film är hur folk pratar och vad de säger en viktig nyckel till autencitet och den finns inte här. Utan den fungerar inte ett journalistiskt drama.

 

Visuellt sett ser filmen ut som om den filmats med en digitalkamera av en amatör. Det är sterilt och man undrar om fotografen haft tanken att skapa en realistisk ton på det sättet eller om han haft visonen att det är coolt. Oavsett vad så är det inget av de två. I intervjun märks en viss konstnärlig tanke när det fokuseras på blickar som i en showdown i en western, men kompetensen matchar inte ambitionen.

 

"Scoop" förtjänar respekt för att den vill lyfta människor som gjorde skillnad, men hantverksmässigt är det bara Anderson och Sewell som kommer undan med  hedern i behåll.