Scream 1996

Året var 1996 och skräckgenren var nästan utdöd efter ett decennium av dåliga uppföljare och kopior (inte helt olikt nu...) där lättklädda ungdomar hade sex och slaktades på löpande band av valfri galning i mask. Alla kunde klyschorna och misstagen som de oftast ganska korkade karaktärerna begick innan de avlivades med diverse redskap. Därför var den här lilla filmen en enorm frisk fläkt för genren då rollfigurerna själva kunde filmerna och deras regler.

Redan i inledningen blir stackars Casey (Drew Barrymore) utfrågad i filmtrivia av psykopaten som hotar henne och hennes pojkvän. De överlever inte kvällen och snart kokar den lilla småstaden Woodsboro av rädsla inför den spökmaskbeklädda mördaren som siktar in sig på Sidney (Neve Campbell) som nästa offer. Sidney har dock nog problem, med både en sexfrustrerad pojkvän (Skeet Ulrich) och en girig reporter (Courteney Cox) som fiskar i mordet på hennes mamma på halsen. Fler offer ska skördas innan mördarens identitet avslöjas på den stundande tonårsfesten.

Kevin Williamsons manus är snudd på briljant då han tar klassiska stereotyper och skruvar till dem extra hårt. Vi känner igen karaktärerna och situationerna men twisten är att de gör det likväl. Publiken fördummas aldrig och man skrattar med snarare än åt Sidney när hon drygt summerar skräckfilmer med "dum mördare jagar storbystad tjej som inte kan agera och springer upp för trappan när hon borde springa ut genom dörren". Filmen är full av dråpliga repliker, referenser och infall där man med glimten i ögat subtilt påpekar att det inte är någon vanlig B-skräckis vi hamnat i. Det blir fnissigt självironiskt också, när man påpekar hur dåliga uppföljarna till Cravens "Terror på Elm street" är och någon annan tycker det hela börjar likna en "Wes Carpenter"-film.

Men det finns också ett sensmoraliskt budskap om filmvåld och hur det påverkar dagens unga. "Filmer skapar inte psykopater, dem gör psykopater mer effektiva". Lite tvetydigt då filmen, speciellt den nästan parodiskt blodiga upplösningen, vältrar i våld. Men det görs inga seriösa försök att bli psykologisk och hinnan av att det bara är på låtsas är ständigt som skydd mellan publiken och det som sker i filmen. Det är trots allt en popcornrulle, fast vassare och mer uttänkt än andra av sin kaliber.

Förutom ett suveränt manus har man en toppenensemble till hjälp att utforma och sätta färg på sina välkalkerade rollfigurer. Barrymores soloshow i öppningssekvensen är svår att släppa men Campbell gör en värdig, lagom sårbar men tuff hjältinna fint uppbackad av Rose McGowan som den spydiga bästisen med svar på tal. Jamie Kennedy och Matthew Lillard gör de kärleksfulltnördiga filmexperterna medan Cox (då färsk "Vänner"-stjärna) sticker ut som skrupelfri, mediakåt bitch av typen man älskar att hata. Bonus också att man slängt in Henry Winkler i en fantastisk cameo som ungdomsföraktande rektor.

"Scream" är en odödlig kultfilm med den perfekta dosen skräck, spänning, humor, blod och filmreferenser. Den lär inte skrämma slag på den mest inbitna skräcknörden som kanske föredrar hardcorerysare av tortyrtypen men kan man sin skräckfilm är det en läcker och härlig filmfest.