Scream 2022

När jag lämnade biosalongen som tonåring efter första ”Scream” var jag lyrisk, nästan svävade på moln och hade tveklöst funnit min nya favoritfilm som skulle ses om tills VHS-kassetten var utsliten. När jag som vuxen lämnar visningen av den senaste och femte filmen i serien - lite underligt men samtidigt passande med samma titel - återfinner sig känslan.

 

Det är dags att lägga namnen på Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett, regiduon som tagit över stafettpinnen efter den framlidne Wes Craven, på minnet. Sällan har det varit så tydligt att filmskapare hyser en lika stor kärlek som respekt för både genren och franchisen de tagit sig an. Samtidigt som här finns gott om kopplingar till de tidigare filmerna i såväl referenser som viktiga sidointriger så gör de fortfarande sin egen film för en modern publik. Craven hade varit stolt.

 

Handlingen innehåller en rad twistar som självklart inte ska avslöjas här men det är tryggt att säga att Ghostface är tillbaka i Woodsboro. En ny mördare i spökmask hotar alltså småstaden och främst två unga systrars (Melissa Barrera, Jenna Ortega) bekantskapskrets, och de ursprungliga överlevarna Sidney (Neve Campbell), Dewey (David Arquette) och Gale Weathers (Courteney Cox) blir motvilligt indragna i jakten på den skyldige.

 

Medan ”Scream 2” var en ovanligt lyckad uppföljare så har de senaste två filmerna i serien inte helt lyckats återskapa känslan från den mästerliga originalfilmen från 1996. Efter att samtliga filmers regissör Wes Craven gick bort 2015 så var framtiden för ”Scream 5” oviss. När Bettinelli-Olpin och Gillett (som fick ett smärre genombrott med underskattade ”Ready or Not”) tog över var reaktionen skepsis blandat med förväntningar. Det är med nöje jag kan intyga att de infriade det sistnämnda.

 

Här ska också eloge ges till manusförfattarna James Vanderbilt (”Zodiac”, ”The Amazing Spider-Man”) och Guy Busick (”Ready or Not”) som lyckats hitta den lekfulla men skrämmande ton Kevin Williamson skapade i föregångaren. Det finns således gott om förlösande humor, speciellt i metaform, men redan i den vassa inledningen (kanske filmseriens bästa sedan Drew Barrymores) gör man det klart för oss att en otäck och brutal Ghostface är tillbaka.

 

Filmen leker med förväntningar och klichéer, både kommenterar filmfans besatthet av reboots och remakes men lyckas även väva in i det historien. ”Stab”-filmerna har en nyckelroll och de flesta karaktärer har band till gamla rollfigurer. Det skadar knappast att ensemblen är helt ombord och det är speciellt fint att få se Arquette och Cox få glänsa. Mellan skriken och skratten infinner sig till och med en tår eller två när vi får återse vår favorittrio av skräckfilmshjältar.

 

Ska man klaga på något så är det att filmskaparna stundtals nästan slår knut på sig själva när de övergöder oss med meta-humor och litervis av blodigt splatter-våld. Som om de försöker kompensera det som var aningen brist på i del tre och fyra. Men varför klaga? Detta är en ”Scream”-film för 2020-talets fans av skräck- och slasherfilm - en kombination av populärkulturella skämt, hetsig spänning och blodiga mord nästan på samma träffsäkra nivå som för 25 år sedan.