Scrooge: En julsaga 2022

Det är dags för ännu en version av Charles Dickens omtyckta roman "En julsaga" att få premiär som film. Den här gången är det en animerad nyinspelning av musikalen "En spökhistoria" från 1970 som vi får. Den känns ändå snyggt uppdaterad till 2022 i sin ton. Att den fascinerar är ett bevis för att en bra berättelse aldrig blir utsliten.

 

Om någon som läser detta mot all förmodan inte känner till handlingen så drar jag den. Ebenezer Scrooge är en man som hatar julen och allt den står för. Han är girig, gniden och grinig. På julaftonsnatten får han besök av tre spöken som ska lära honom en läxa om konsekvenserna av hans beteende. Vart det leder är förutsägbart, men så är det också en film om julens ljuva budskap som vi talar om här.

 

Den här versionen tonar ner skräckinslagen i spökhistorien och slår på stort med glättiga dansnummer värdiga att framföras på Broadway. Inslag av fantasy vävs in utan att det känns det minsta konstigt. Det handlar ju trots allt i grunden om tidsresande för stackars Scrooge när han får bevittna forna tiders, nutida och framtida jular på sin väg mot insikt. Manuset fokuserar på det lekfulla i kombination med det hjärtevärmande och det träffar hela tiden rätt.

 

Visuellt sett är det här briljant. Bilderna målar från hela färgpaletten längs filmens gång. Det finns mörka, sorgliga och småkusliga stråk som får passande behandling, men mestadels är det mjuk värme blandat med elegans som gäller. Fantasyinslagen känns science fiction och portaler mellan tidsdimensioner lyser i några scener upp som neon. Kreativiteten sprudlar på ett medryckande sätt från start till mål. Där berättelsen är förutsägbar så är det visuella oförutsägbart.

 

De animerade rörelserna i bilden känns inte som animation. De ger känslan av att en riktig kamera glider fram längs gator och följer med i dansnumrens vilda piruetter. Vi cirklar runt de dansande som i en musikal från Hollywoods guldålder. Man glömmer att det är animation. Miljöerna känns genuina. Eftersom berättelsen fokuserar mindre på misären än vi är vana vid i filmatiseringar av romanen så är det här en oväntat ren upplevelse. Det innebär inte att tragiken inte understryks i det vi ser. Den varma tonen i färgerna i scener med fattigdom snarare förstärker budskapet att om man har varandra så blir det ändå en mysig jul.

 

Manuset gör Scrooge till en människa som man känner med genom att visa oss varför han blivit som han blivit. Han visar känslor under ytan från början och är snarare sorgsen än elak. Samtidigt går hans förändring inte så enkelt att det blir trivialt. Detta ger ett stort och bultande hjärta till berättelsen. Även övriga karaktärer har nyanser som gör att de känns som riktiga människor.

 

Röstskådespelet är genomgående i toppklass. Luke Evans levererar det klassiska "Bah humbug" med den rätta bitterheten, men spelar även ut alla mänskliga nyanser perfekt. Övriga skådespelare backar upp honom med inspirerade insatser. Olivia Colman är en frisk fläkt av humor i rollen som Forna julars spöke. Hennes glädje smittar av sig på tittaren.

 

Eftersom det här är en musikal så beror givetvis mycket av filmens styrka på sångerna och sättet som de framförs på. På den fronten levererar filmen maximalt. Kompositören Leslie Bricusses sånger från originalfilmen blandar klassiskt musikalsound med modern popballad utan att det skär sig det minsta. I ett djärvt sångnummer bjuds vi till och med på funkig soul. Arrangemangen känns framgångsrikt uppdaterade till 2020-tal. Skådespelarna gör starka sånginsatser som träffar emotionellt rätt i varenda ton. De ger kraft till de välskrivna texterna. Vartenda ord gör starkt intryck. Så här ska musikal kännas.

 

Det här är utan tvekan den mest familjeanpassade filmatiseringen av boken hittills. Scrooge har fått en charmig hund som är med i närapå varje scen och kommenterar allt som sker med fint fångade ansiktsuttryck. Filmens spöken har med sig skojiga figurer som barnen kommer älska. Samtidigt blir det aldrig Disneysött. Resultatet blir som helhet en upplevelse som kan avnjutas av alla åldrar. Den underhåller, roar till skratt och rör inte sällan till tårar.

 

"Scrooge: En julsaga" hedrar tonen i Dickens bok, men leker också med konceptet. Den ger oss en klassiskt gjord musikal som på ett lyckat sätt anpassas till en modern publik. Balansgången mellan de båda tonfallen är imponerande genomförd. Det här är en medryckande och färgglad smällkaramell som jag från och med nu kommer göra till en tradition att se varje jul.