Se upp för dårarna 2007

Säga vad man vill om Helena Bergström, men hon vet i alla fall hur man gör film. Med enorm betoning på film.

Hennes regidebut ”Se upp för dårarna” är en 100-procentig filmupplevelse som både floppar och överraskar. Rör om och håller sig stenhårt till klichéer. Det kan i alla fall konstateras att hon inte gjort en Colin Nutley-film. Detta är snarare en svensk ”Skruva den som Beckham” fast med polisskolan som bakgrund i stället för fotbollen. Lägg till lite ”Vingar av glas” och några bitar Josef Fares och det börjar någonstans närma sig det underliga resultatet som kallas ”Se upp för dårarna”. Titeln är en rätt rolig referens till en språkförbistring som kanske upprepas några gånger för mycket.

Elin (Rakel Wärmländer) och Yasmin (Nina Zanjani) ska båda söka till polisskolan och blir efter en ordagrann kollision bästa kompisar. De kommer både från väldigt olika bakgrunder, Elins pappa är en högt respekterad polisman medan Yasmin bott i en av Stockholms förorter sedan åtta års ålder då hennes familj flydde från Turkiet. Hennes pappa Sinan (Korhan Abay, turkisk mångsysslare som bland annat var programledare för Melodifestivalen 2004) var i Turkiet en framstående läkare, men fick i Sverige fick nöja sig med att köra tunnelbana. Han är bitter och hans hustru har precis lämnat honom, men precis som resten av karaktärerna börjar han i filmens inledning en resa mot något helt annat.

Helena Bergström är duktig på att berätta rappt och redigt. Bildspråket är inte speciellt upphetsande, men klippningen håller filmen ständigt i rörelse. Manuset skrivet av Denize Karabuda har många bra poänger kring utländska personers svårighet att anpassa sig och bli accepterad av det svenska samhället.

Skådespeleriet svajar lite här och där, men lite av skulden ligger i filmens tvära kast mellan genrer. Det blir helt enkelt inte trovärdigt till slut med alla hopp mellan kvinnokraft i polisskolan, detektivarbete, rasism och triangeldrama. Rakel Wärmländer är helt ok som Elin och Nina Zanjani har en otrolig star quality som räddar henne när orutinen gör sig påmind. Men det mest absurda av allt är att tjejernas historia som ligger i förgrunden helt överskuggas av turkiske superstjärnan Korhan Abays insats. Hans historia berör, och även om slutet är en aning överoptimistiskt känns skildringen av honom som det mest trovärdiga i hela filmen.

Och det är här skon klämmer. För Helena Bergströms film spretar lika mycket som en självklippt lugg. Hon kan inte bestämma sig för vad filmen egentligen ska vara och det gör att scen på scen byter skepnad totalt. Det blir också svårt att som tittare hänga med i vad hon vill förmedla och sidohistorier kastas fram och tillbaka innan de helt plötsligt försvinner. ”Se upp för dårarna” hade fungerat bäst som en miniserie där karaktärerna fått tid att andas. Nu bevittnar vi i stället ett maratonlopp i 200 km per timme.

MEN (precis som Tony i ”Let’s dance” säger), filmen går ändå rakt in i hjärtat och stannar kvar länge. En liknande svensk film har inte kommit på åratal och det är skönt att Bergström varit så uppkäftigt konsekvent att bara göra sin grej. En brokig, splittrad och alldeles alldeles underbar film.