Se upp för Jönssonligan 2020

Få filmer och karaktärer är så ikoniska – och älskade - inom svensk komedi som Jönssonligan. Barn som vuxna har följt den klantiga tjuvtrion genom mängder av olika äventyr och ledaren Sickan med vänner har dynamitsprängt sig in i våra hjärtan. Det är Tomas Alfredson och de andra skaparna bakom nya ”Se upp för Jönssonligan” väl medvetna om – och det är också deras stora problem.
 
Som med alla reboots och nyinspelningar är det en riskabel balansgång att tillfredsställa de stränga fansen och presentera rollfigurerna för en ny, ung publik. Vi vill känna igen oss och låta karaktärsdragen gå i arv till de som tar över men samtidigt behövs nya idéer – vad är meningen med att kopiera originalen rakt av? Det är ett klurigt pussel som vissa lyckas med, andra inte alls. Här går det… sådär.
 
Bland de saker man lyckas bäst är castingen av huvudpersonerna. Henrik Dorsin är tveklöst gängets mest bekanta ansikte och axlar Gösta Ekmans klassiska ledare Sickan med smort självförtroende. Anders Johansson, David Sundin och Hedda Stiernstedt är möjligen inte lika etablerade skådespelare men bidrar med charmiga personligheter till Vanheden, Harry och Doris respektive.
 
Ett av de största problemen är att man inte riktigt vet vad man ska göra med ligan. Med undantag för Sickan spenderar resten av gänget mestadels tid på annat håll under upptågen. Praktiskt taget är de mest aktiva under början och slutet, som är även är filmens bästa delar. Mycket av handlingen går, liksom flera av de gamla filmerna, ut på att ligan splittras och återförenas när de inser att det går bäst tillsammans. Inget fel med det generellt men i en nästan två timmar lång film innebär det lite väl mycket väntan…
 
Ett annat problem är manuset med en onödigt tillkrånglad story om en planerad stöld av en sten som tillhör en kungakrona som kan innebära att Finland blir en monarki för att… ja, man tappade mig relativt tidigt. Man introducerar ett gäng tämligen ointressanta skurkar och sidointriger som gör längtan efter Wall-Enberg och Biffen alltmer påtaglig. Å ena sidan verkar man vilja göra en cool, modern kupprulle – å andra sidan är det familjevänlig slapstick av den nostalgiska typen. Det blir sällan mer än småkul.
 
Det är dessutom lite oklart vilken som är målgruppen och därav blir resultatet lite av en jaha-upplevelse. Där den förra rebooten ”Den perfekta stöten” hade en mer tydlig inriktning på modern thriller-genre så verkar man vela mer här. Det är synd för med tanke på den nya Jönssonligans skådespelare så finns här potential för en kul franchise. De kommer aldrig ersätta originalen men det kan fortfarande bli roligt.
 
Kanske bör man rikta fokus mer på vad som gjort de gamla filmerna så populära – fyndiga kupper, rolig rekvisita, dråplig situationshumor och mer kvalitetstid med ligan själva. Här får de inte riktigt chansen att etablera sig. Åtminstone får man chansen att se Dramaten-skådespelare som Lena Olin och Reine Brynolfsson spela klantiga skurkarna Anita och Televinken – synd bara att de försvinner ur historien innan vi lär känna dem.