Sean Banan inuti Seanfrika 2012

När Sean Banan "kulturkrockar" i Afrika drabbas många olika livsformer. Han sparkar på kalkoner, han juckar iförd leopardtanga mot ett vårtsvin. Under hela denna infernaliskt plågsamma roadtrip - man är där för att spela in en musikvideo till en av skojartistens skojlåtar - handskas det vårdslöst med en stackars get som desperat försöker hålla sig fast på ett bilflak. Även döda djur förnedras. I ett klipp hackar man på ett grillat kohuvud så att köttflingorna yr i luften, i nästa sekvens klämmer Sean Banan till ett par djurtestiklar så att de poppar ur sitt skinn. "Som en Calippoglass", flinar han. Den rörelsen illustrerar just då min allra högsta önskan: att få hoppa ur mitt skinn och ut ur biosalongen.

Vad gäller den mänskliga förnedringen i "Sean Banan - inuti Seanfrika" så faller den i två huvudkategorier. I den första hittar man de individer som självvalt medverkar i filmen, främst Sean Banan själv och Kikki Danielsson, som ska spela en tokrolig version av sin egen mediepersona. Hon tuggar falukorv med öppen mun och blir tagen på brösten av titelkaraktären. Kategori nummer två rymmer delar ur lokalbefolkningen i Moçambique, där detta intelligensfientliga spektakel har spelats in, och det är här filmupplevelsen går från meningslös till stundtals direkt obehaglig. Det finns en tendens att visa upp fattiga människor i eländiga miljöer som attraktioner, att framställa nyfikna statister och slumpmässiga birollsinnehavare på ett minst sagt ovärdigt sätt. Filmen försöker svära sig fri från denna självpåtagna freakshowkaraktär genom att kalla Johannes Brost rasistiske ambassadör för just rasist, och genom att låta huvudkaraktärerna drabbas av insikten att det finns fattigdom i Afrika. Det gör det inte mindre smaklöst att tvingas bevittna hur roligt Sean Banan har åt den "tokige", ylande shamanen och de överviktiga kvinnliga poliserna, eller hur han rycker tag i ett par gamla stappliga gubbar och föser omkring dem under namnet "entourage".

Ingenting i filmens premiss garanterar med nödvändighet detta skräckresultat. Att placera en egotrippad och maktgalen Dr. Alban på en tropisk strand omgiven av ett privat harem hade exempelvis kunnat bli småkul, och hela konceptet med "Seanfrika", ett vältempererat land som utgör en utopisk kontrast till Sverige och där alla är välkomna, är väl ett fint budskap till sjuåringar. Men för att undvika ett totalt haveri hade det - förutom manus och regi - krävts charm och någon typ av tanke i utförandet. Istället får Sean Banan och hans tangaförsedda rumpa helt sonika gå loss framför kameran. Det blir tragiskt för samtliga inblandade.

MovieZine ger inte något lägre än en "etta" i recensionssammanhang - hade jag själv fått bestämma hade det suttit ett minustecken framför loggan i betyget, som dessutom hade rullats i tjära och fjädrar och försetts med cementskor och en snara runt halsen, och sedan skjutits med en förgiftad harpun. Till de föräldrar som överväger att ta med sina småbarn till Seanfrika vrålar jag: "RUN FORREST, RUN!"

Nu mot närmsta bar.