See How They Run 2022

I ett 50-tals England är elegansen, teatern och spännande mysterier en favorit hos många. Folket vallfärdar till uppsättningen av Agatha Christies populära mysteriepjäs “Råttfällan”, vars planerade filmatisering får ett abrupt stopp när det bakom scenen upptäcks ett mordoffer. Det är alltså som bäddat en riktig “whodunnit”, en sådan historia där ett mord har begåtts, och en eller flera detektiver måste knäcka vem den skyldiga är utifrån en brokig skara av människor - som mer än gärna både får vara galaklädda samt instängda tillsammans. Det är grunden till otaliga deckarböcker, filmer, eller ja, om ni någon gång har spelat familjespelet Cluedo.

 

“Det var professor Plommon i Orangeriet!” Ja, det kanske det var den gången, men för vår unga konstapel Stalker (Saoirse Ronan) och mer rutinerade kriminalinspektör Stoppard (Sam Rockwell) är detta allt annat än ett enkelt sällskapsspel. Den ena är grön, nervös, och vill gärna visa sig från sin bästa sida medan den andra är något luttrad, bitter, men håller ändå hjärnan iskall. Vår detektivduo måste göra allt i sin makt för att lägga rätt det kniviga pusslet innan fler ur ensemblen faller offer för den mystiska pjäsmördaren. Men lika viktigt - vem av dem är mördaren?

 

Deckarmysteriet “See How They Run” är en kreativ film - förutom att den är målad i härliga retrofärger och miljöer, så leks det en hel del med split-screens och otippade kameravinklar. Det ger den en lite ‘quirky’ känsla, men den vacklar en del fram och tillbaka mellan att vilja vara seriös, men samtidigt oseriös. Det gör filmen relativt ojämn och lite onödigt rörigt, speciellt när en av filmens poänger är just “film-i-film”.

 

Under resans gång haglar referenser och blinkningar till olika mysterienoveller så tätt att jag nästan skäms i min biostol för att inte vara tillräckligt bevandrad i Agatha Christies värld. Filmiskt sätt så borde deckarvärlden vara en guldgruva för regissörer och de senaste åren har bland annat “Knives Out” (en favorit hos mig) och nyinspelningen av “Mordet på Orientexpressen” (inte en favorit hos mig) blåst ny eld i genren. Men “See how they run” spelar i en egen liga då den leker fritt med old school-engelsk charm och manér på sitt alldeles egna vis.

 

Den stora stjärnan i berättelsen är utan tvekan den alltid lika fantastiska Saoirse Ronan. Hennes konstapel Stalker (ett fantastiskt polisnamn) är vår främsta comic relief och hon gör det med bravur. Resterande karaktärer är från och till något väl teatraliska och fungerar inte alltid, utan känns ironiskt nog mer som att de hör hemma i en riktig pjäs snarare än i en film. Ronans karisma lyser så starkt att hon närapå bländar sina biroller, även om jag även tyckte att smådryga Ruth Wilson och rejält dryga Adrian Brody gjorde alldeles förträffliga insatser.

 

“See How They Run” blåser trots sin starka retrovibe in en frisk luft i filmhösten. Det är en helt klart charmig historia, lite väl snackig från och till, men som är värd ett småmysigt biobesök en regnruskig höstdag. Och blev ni som jag nu sugna på att spela ett parti “Cluedo” så kan ni antagligen jaga fatt i Tim Curry-varianten “Clue” från 1985 eller hålla utkik efter den nyinspelning med Ryan Reynolds som förhoppningsvis just i detta nu är i full fart att filmas.