Selfless 2015

Ryan Reynolds spelar huvudrollen i ”Self/Less”, en science fiction-thriller om en döende gamling (Sir Ben Kingsley) som får sitt medvetande transplanterat in i en ung hunkkropp av ett supersuspekt företag bara för att upptäcka att de inte har rent mjöl i påsen. En ohelig korsning mellan ”Big” och ”Total Recall” om man så vill, men utan den förras värme och charm eller en tillstymmelse till den senares kultpotential. 

Den åldrade bostadsmagnaten upptäcker att hans nya, spänstiga kropp inte alls är ett tomt kärl utan kommer utrustad med märkliga minnesbilder och nedärvda kunskaper i hur man helt kravlöst tokspöar eventuella skurkar som sätter efter en. Han börjar nysta i mysteriet, samtidigt som manusförfattarna jonglerar en skamlöst förutsägbar sidohistoria där huvudkaraktären gradvis arbetar mot en försoning med sin försmådda vuxna dotter. 

Visst hade man önskat att historien istället vågade dra de psykologiska och filosofiska konsekvenserna av upplägget. Att med större eftertryck ställa frågan: ”Vad skulle det innebära för en människa att få sitt medvetande överfört till en helt ny kropp?” snarare än ”Vad skulle det innebära för publiken om vi gjorde samma film som redan har gjorts en miljon gånger?”  

När premissen för ”Self/Less” tillkännagavs förekom det näsvisa frågor om huruvida regissören hade tänkt sig att överföra även Ben Kingsleys brittiska dialekt till Ryan Reynolds. Lösningen blev istället att låta Kingsley prata som en italiensk-amerikansk maffiaboss (?) för att på den vägen möjliggöra en okomplicerad övergång av hans accent till den yngre skådespelaren. Men Reynolds rollfigur pratar precis som vanligt - något att grubbla på! Jag grubblar fortfarande på det. Nu är Kingsley ändå bara med inledningsvis. Resten av föreställningen tillhör Reynolds, som medelst många slagsmål, eldstrider och spegelminer får avancera från en hyfsat lovande inledning till en actionfinal av standardiserat snitt. 

Spegelminer - alltså ansiktsuttryck och grimaser som ser ut att vara krampaktigt inövade framför en spegel – utgör Ryan Reynolds huvudsakliga arsenal som skådespelare. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att han är för spegelminskillar ur hans generation vad en ung Robert De Niro var för ”method acting” när det begav sig. Reynolds tycks i varje enskild sekund av varje scen vara uppslukad av självmedvetenhet. Han släpper aldrig kontrollen över sina ansiktsmuskler utan föresätter sig att framstå som avslappnat poserande och onaturlig i de mest skiftande omständigheter. 

När man i framtiden pratar om spegelminserans giganter på vita duken så kommer Ryan Reynolds insats i ”Self/Less” att prisas högt. Jag vågar absolut inte lova att man kommer att prata om den här filmen i andra sammanhang.