Senior Year 2022

Alla som växte upp på 90-talet minns vågen av tonårskomedier i high school-miljö som sköljde över oss då. Filmer som "Clueless" och "Never Been Kissed" träffade direkt i hjärtat på en hel generation unga människor. Klyschorna staplades på varandra, men charmen fångade och vissa av filmerna fick rättmätig kultstatus.

 

Komedin "Senior Year" återskapar träffsäkert dessa filmer. Dock skruvar den till det i grunden välbekanta konceptet på ett originellt sätt. Den handlar om cheerleadern Stephanie. Hon har allt man i hennes ålder kan önska sig. Hon är populär och hon har en pojkvän som andra tjejer är avundsjuka på att hon fångat. Under ett framträdande faller hon och slår i huvudet. Hon hamnar i koma och vaknar upp tjugo år senare som en 17-åring i en vuxen kvinnas kropp. Hon är fast besluten att få göra det enda som hon aldrig fick göra två decennier tidigare; att gå på skolbalen och bli prom queen.

 

Det märks att Rebel Wilson har väldigt roligt i huvudrollen och det smittar av sig på publiken. Hon fullkomligt glänser när hon ger liv till Stephanies ungdomliga energi och hon levererar de vassa replikerna med bett i tonen. När tonen blir allvarlig är hon lika bra. Här finns scener som berör på riktigt trots att vi sett liknande sådana i andra filmer. En stor del av den äran ska tillskrivas just Wilson. Ännu mer imponerande är hur skickligt hon hanterar växlingarna mellan komedi och allvar.

 

Angourie Rice är oemotståndligt vass och samtidigt charmig som den unga Stephanie i tillbakablickarna. Även hon hittar träffsäkert det rätta tonfallet varenda sekund som hon är i bild. Övriga skådespelare backar upp med fint spel. Dessutom dyker tonårsfilmsikonen Alicia Silverstone upp. Hon började sin karriär i sådana här filmer så hennes inhopp känns fullkomligt naturligt. Dessutom används det faktum att det är just hon som spelar just den roll som hon spelar för att framföra en intelligent poäng i berättelsen.

 

Visuellt sett återskapar den här filmen 90-talsestetiken i färgskala och kameraarbete. Den som kan sina teen flicks vet att då blir det gå och se snygg ut genom skolkorridorer filmat i slow motion i takt med en kaxig hitlåt mer än en gång i filmen. Antingen dunkar hjärtat hårt av varm nostalgi när man ser den typen av scener eller så fnyser man åt det. Jag tillhör helhjärtat den förstnämnda gruppen. I en scen när Stephanie och hennes nya vänner övar in en danskoreografi övergår allt i en musikvideo där Britney Spears byts ut mot Stephanie och vännerna blir dansare. Det är sanslöst snyggt och troget hur musikvideor såg ut då. Vi får även härligt färgglada förtexter i sann anda från nämnda årtionde. Örat får njuta av ett pärlband av hits från två decennier tillbaka som vid ett par tillfällen dessutom sitter perfekt för att lyfta den scen som de är med i.

 

Filmens mest intressanta scener uppstår när manuset på ett tankeväckande sätt visar hur världen har förändrats på de tjugo år som Stephanie legat i koma. Det är när hennes karaktär hamnar i konflikt med en ny woke generation som Wilsons vassa sida kommer bäst till sin rätt. Balansen mellan vass samhällskritik och varm nostalgi är klockren. I sann teen flicktraditon får vi även en hjärtevärmande morallektion. Referenserna till musik, tv och andra kulturtrender på 90-talet finns i hela filmens dialog så det hjälper att kunna känna igen dem.

 

Den här filmen är en skön nostalgitripp för de som växte upp då och en fyndig satir över det samhälle som vi lever i idag. Jag har svårt att hitta komedier som genuint får mig att skratta, men den här lyckades med det hela vägen. Dessutom sveptes jag hjälplöst med i energin som den levererar. Jag fick lust att se om den igen snart när den var slut och det ser jag som ett bra betyg på en film.