September 5 2024

Året är 1972 och de olympiska sommarspelen i München pågår för fullt. Sportjournalister från hela världen är på plats, inklusive den amerikanska tv-kanalen ABC:s team. “September 5” är den verklighetsbaserade berättelsen om hur sportrapporteringen blev till världsnyheter med tittarrekord för kanalen i och med terrordåden den 5:e september.

 

Spelen skulle vara en motpol till Hitlers olympiska spel 1936, med ett nytt och bättre Tyskland som värd, denna gång en modern och liberal demokrati. Så när palestinska terrorister attackerar de israeliska idrottarnas boende och tar dem som gisslan blir det extra olyckligt att det sker just där och då. Militären kan inte ingripa på grund av efterkrigsrestriktioner och den lokala polisen är dåligt utbildad i terrorism.

 

Olycklig tajming kan man dessutom tycka när en sådan här film släpps mitt under pågående Israel och Gazakris. Men “September 5” är noga med att fokusera på journalisterna och efterdyningarna av andra världskriget, som när teamets chef Roone Arledge (Peter Sarsgaard) i början av filmen frågar den tyska tolken Marianne Gebhardt (Leonie Benesch) vad hennes föräldrar gjorde under kriget. “Jag är inte dom”, svarar hon. Han ber om ursäkt, de skakar hand, och därmed är den historieaspekten avklarad.

 

Filmer som Spielbergs “München” och dokumentärer har redan beskrivit terrordåden, men här berättas de alltså helt ur ABC-journalisternas perspektiv. Den blir till en slags journalistisk hyllningsfilm inför teamets kluriga snabbtänkthet när det gäller att raskt få ut nyheter om gisslandramat. Handlingen består av en kedja problem och dess lösningar. Offren ägnas mindre uppmärksamhet - medan familjerna sörjer och världen är i chocktillstånd, knäpper teamet segeröl för att fira lyckad sändning och finfina tittarsiffror.

 

Däremellan följer en ganska så generisk politisk thriller. Välgjord men utan att bryta särskilt mycket ny cineastisk mark. Men dekoren och miljöerna är härligt retro. De analoga klippborden, de rektangulära kamerorna, telefonklassikerna med fingerskiva. Teamet visas mestadels hopträngda på liten yta där de jobbar febrilt i sommarvärmen utan AC. Arkivmaterial är fint inklippt i filmen utan att störa helhetskänslan. Det är en spännande värld, även om adrenalinmomenten i filmen inte når riktigt så högt som man kan vänta sig av upplägget.

 

Istället betar den av några moraliska frågeställningar, som vad man ska göra om en avrättning fångas på kamera? ABC har som enda kanal full bevakning på gisslanhuset, och världen följer dramat via deras kanal. Men om familjerna ser en anhörig dödas på tv? Får det verkligen sändas? Är det rätt eller fel? Vi får inga svar.

 

Andra frågor har tydligare pekpinnekänsla. Marianne tillhör som sagt nya generationen tyskar som inte kan hållas ansvariga för vad föräldrarna gjort (eller inte gjort). Men som enda kvinnan i rummet blir hon ombedd att hämta kaffe åt männen. För sent inser de att de skickat iväg den enda personen som kan översätta när de tyska nyheterna trillar in. Därefter hämtar de kaffe till henne istället. Hon integreras fint i nyhetsteamet och får den respekt hon förtjänar.

 

Men det är de amerikanska männen i studion som är hjältarna. Det är de som bestämmer. När den västtyska polisen anländer till ABC-kontoret för att få dem att bryta sändningen, helt logiskt och riktigt då även terroristerna kan följa dramat på TV:n och därmed styra hur handlingen ses av omvärlden, blockerar en bredbent Roone vägen. ”Ut ur min studio,” skriker sportchefen, och poliserna ger sig slokörade iväg. Den amerikanska västernhjälten anas inte alltför långt bort.

 

“September 5” är ingen dålig film. Handlingen är kompakt och håller uppmärksamheten. Den är historiskt intressant, och bjuder på fina miljöer. Skådisarna är duktiga, där även John Magaro (Geoffrey Mason) och Arvid Bader (Ben Chaplin) har framträdande roller, men ingetdera av de generiska porträtten ger rum för någonting utöver det vanliga. Det kan även beskriva filmen själv - samt dess märkliga val att hylla tittarsiffror i skuggan av en tragedi.