Serena 2014

Jennifer Lawrence och Bradley Cooper skapade filmmagi i ”Silver Linings Playbook” och igen i ”American Hustle”. Nu finns det dock ingen anledning till att låta fanfarer ljuda. I ”Serena” återupplivas inte kemin som uppstod mellan dem båda i David O'Russells bejublade filmer. Under Biers ledning känns de istället otroligt borttappade och Bier lockar, hur hårt det än må låta, fram det värsta ur dem. 

Det är som att man låtit två body doubles gå in och låtsas vara skådespelarna i fråga. Rollsättningen är helt fel och känns som ett spel för gallerierna. Någon hade kunnat gå in och upplysa om att Cooper och Lawrence kanske inte är tillräckligt elastiska för att klara av kostymdraman av denna sort, men den som nu satt på den här insikten valde att avstå från det. ”Serena” kan mycket väl vara det största nederlaget i Biers karriär och kanske är det därför det tagit så pass lång tid för filmen, som färdigställdes redan 2012, att få distribution. 

Handlingen då? George Pemberton (Bradley Cooper) är en affärsman sysselsatt inom timmerindustrin som äger mark i flera länder. Han har en svartsjuk vän och partner, spelad av David Dencik, som finner det svårt att överlämna chefens hand till Serena (Jennifer Lawrence) – kvinnan som stal hans hjärta vid första ögonkastet och vill vara jämbördig med alla. Hon kan minsann tämja örnar och ge order till mannarna.

”Serena” utspelar sig under den stora depressionen i North Carolina och är baserad på Ron Rashs roman med samma namn. När det kommer till betygsättande av filmer gjorda efter litterära förlagor brukar jag i efterhand fråga mig själv om filmen (i de fall jag inte redan läst boken) inspirerade till läsning eller får mig att begripa varför en filmatisering av verket gjorts. Om svaren är nekande är verbal tomatkastning välförtjänt.

Jag väntar och väntar men historien fattar aldrig galopp. Filmens verkliga intrig som har att göra med Serenas sociala stigma, att inte kunna bära ett barn, vecklar långsamt ut sig men filmskaparen ger mig ingen anledning att bry mig om detta. Karaktärer stirrar ut i det tomma intet och det immiga fotot i kombination med musiken väcker associationer till en mjukporr-rulle. Och den dåliga ledningen, den kan endast Susanne Bier beskyllas för. Här finns ingen riktning överhuvudtaget och intresset skenar iväg. Till hennes tröst gick hon nog iallafall iväg med en tjock pengabunt efter bokslut. 

Jag kan komma på en mängd grejer som vore bättra att ödsla tid på än drygt två timmar i biomörkret framför ”Serena”. Jag skulle inte rekommendera den här för någon, inte ens under dödshot.