Serenity 2005

"Serenity" var hans långfilmsdebut som regissör men inte ens då, 2005, var Joss Whedon någon nybörjare i branschen. Långt ifrån. Det ligger i blodet, far och farfar skrev båda för TV, och Joss började själv där. Skrev för TV, skrev filmmanus, hjälpte (med varierande effekt) till att piffa upp andras manus. Skapade egna TV-serier där han också regisserade avsnitt. Fick möjlighet att utvecklas. Så, nej, Joss Whedon var ingen nybörjare, men det är naturligtvis inga garantier för att lyckas. Speciellt inte när det ska göras film av en nerlagd TV-serie.



För även om orsakerna till dess tidiga död kan diskuteras kvarstår faktum, att "Firefly" efter blott fjorton inspelade avsnitt (och elva visade) fick känna på bödelns stora yxa. Där kunde det har tagit slut. Men tack vare Whedons driv, fansens kärlek och åtminstone en filmbolagsboss starka tro, föddes "Serenity".



Filmen utspelas många år in i vår framtid och ungefär ett halvår efter TV-seriens sista avsnitt, när (den inte helt laglyda) besättningen på det fireflyklassade rymdskeppet Serenity knappast har fått det lättare att klara livhanken. Tvärtom. Kapten Mal Reynolds, hans andrebefäl Zoe, hennes make och tillika piloten Wash, samt övriga kvarvarande ombord har fått det allt svårare att både överleva genom diverse småjobb och dessutom undvika lagens långa arm. När ett av dessa jobb, ett regelrätt rån, går en smula fel leder det till att hemligheter exponeras, och till upptäckter som kan få rejält knepiga konsekvenser för hela den bebodda världsrymden. 



Dock inte riktigt lika knepigt, kan antas, som att göra en långfilmsuppföljare tillgänglig både för de som sett alla fjorton avsnitt av serien och för de som kommer oinvigda. Ett krav för att nå en större publik. Ett krav inte vem som helst hade lyckats med. Nu är Joss Whedon, om ni ursäktar en gammal nött replik, inte vem som helst.



Delvis lyckas han tack vare en inledning som på ett uppfinningsrikt (jag älskar hur de där första scenerna verkligen går in i varandra), informativt och spänningsfullt vis berättar allt vi behöver veta, om framtiden vi nu befinner oss i, om nödvändiga detaljer rörande våra huvudkaraktärer, samtidigt som den drar igång filmens handling. Därefter presenteras Serenitys besättning i en lång scen, gjord i en enda tagning, med underhållande dialog och på ett sätt som effektivt låter oss förstå karaktärerna. Allt känns väldigt naturligt. Det är snyggt.



Och sedan har vi ju det där med karaktärerna. Det finns förstås en fördel, framför allt inledningsvis, om man har följt serien, lärt känna besättningen på Serenity och redan skapat känslomässiga band, men det är långt ifrån nödvändigt. Det här är en grupp välskrivna, mångbottnade, karaktärer som Joss Whedon verkligen bryr sig om, samtidigt som han är beredd att släpa dem igenom skit och dubbel fara för att visa hur stora riskerna är.

Att dessa karaktärer skulle gestaltas av samma skådespelare i filmen som i serien var inte nödvändigtvis en självklarhet för filmbolag som helst vill ha stora stjärnor och kända namn, men det var en självklarhet för Whedon och är också en viktig orsak till varför allt fungerar så bra. För att de är bra aktörer , för att de passar sina roller, och för att deras historia, personkemi och glädje över att arbeta med varandra skiner igenom.




I och med dess ursprung kan det vara svårt att bedöma filmen på dess egna fötter och, visst, det finns tillfällen då det hjälper att ha sett serien, men “Serenity” är trots allt en snygg och kolossalt genomänkt film som leverar rejält underhållande action, blandat med både känslor och humor, vilket bör räcka även för nytillkomna tittare.