Serenity 2019
Synopsis
Baker Dill är en härjad fiskebåtskapten i Västindien, vars mystiska förflutna till sist hinner ikapp honom när hans ungdomskärlek plötsligt dyker upp. Snart är han insnärjd i ett händelseförlopp där ingenting är som det först verkade.
Info
Originaltitel
Serenity
Biopremiär
15 mars 2019
DVD-premiär
13 maj 2019
Digitalpremiär
29 april 2019
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Noble Entertainment
Längd
En thriller med överraskningar
Det börjar som en hämndthriller, där en misshandlad lyxhustru och hennes före detta make planerar ett mord. Vad "Serenity" utvecklas till... det måste du se med egna ögon för att kunna tro på. Även om resultatet är en väldigt ojämn och hyfsat ologisk film, är den både underhållande och märkligt fascinerande hela vägen.
Det är svårt att prata om "Serenity" utan spoilers. Jag vill inget hellre än dyka in i filmens oväntade vändningar, och vad jag tyckte om dem. Men lugn, den här recensionen är säker och spoilerfri. Det är dock lugnt att säga att marknadsföringen bara visar halva filmen, ungefär den första timmen. När handlingen så småningom skiftar totalt, och genren svävar iväg åt ett helt annat håll, händer något som blir både filmens styrka och dess svaghet. Styrka, eftersom ingen såg det komma. Svaghet, eftersom det är en svårköpt jävel till twist.
Det börjar som en väldigt klassisk thriller om ett triangeldrama, bedrägeri och mord. Matthew McConaughey spelar Baker Dill, en fiskebåtskapten på den idylliska ön Plymouth, omringad av hajar och isolerad från omvärlden. När han inte kör ut rika kunder på fisketurer, spenderar han själv alltför mycket tid till havs, häcklad av en gigantisk tonfisk som han aldrig lyckats fånga. Besattheten riskerar att kosta honom allt han äger, för pengarna är en ständig bristvara.
In kliver Karen (Anne Hathaway), hans exfru som gift om sig rikt men olyckligt. Hon lockar med högar av kontanter om han kan hjälpa henne med en liten detalj: att ta död på hennes svinige nye man (Jason Clarke). Karen är rädd för sitt liv och deras gemensamma son är i fara. En fisketur med dödlig utgång skulle kunna bli lösningen på allas problem.
McConaughey är som klippt och skuren för sin roll som väderbiten fiskare med mystiskt förflutet. Hathaway spelar sin roll som en femme fatale, elegant men ständigt plågad, som om hon klev ut från en billig kioskdeckare. Jason Clarke har vridit upp svinigheten till max och gör en vidrig typ som, i publikens ögon, knappast förtjänar att leva. Men är allting så enkelt som det verkar? Förstås inte. Och när saker och ting börjar klarna upp framåt slutet - håll koll efter ledtrådar innan dess - visar det sig att inte bara Baker Dill, utan också alla vi som tittar har blivit grundlurade.
"Serenity" är fram till dess en stabil, välgjord och hyfsat fängslande neo-noir-thriller. En något trashig och klyschig historia, som lyfts upp av populära skådespelarnamn. Det är bara själva ridån, som så småningom dras undan för att avslöja en helt annan slags film. Något som säkert kan stöta bort en stor del av publiken som hunnit investera sig i berättelsen. Jag sitter som förbluffad, inför den långsökta men också märkligt fascinerande händelseutvecklingen, som knappt M. Night Shyamalan hade kunnat hitta på.
"Locke"-regissören Steven Knighs film är varken smart, skicklig, eller särskilt bra. Men han får mig på kroken tidigt, och halva nöjet ligger i att gissa vart det hela är på väg. Det hela ligger farligt nära b-film, men han lyckas hålla skutan på rätt kurs, även om det är svårt till slut att navigera runt alla gigantiska plotholes. Knight ska iallafall ha cred för att ha rott i hamn ett så pass unikt och osannolikt projekt, speciellt i en tid där många biofilmer är stöpta i samma mall och sällan förvånar en.
Sista akten lär dela publiken i två läger: de som skrattar åt filmen, och de som jag, som tycker att det är en upplevelse värd att ge en chans. För när såg du senast en film som överraskade dig på riktigt?
Det börjar som en väldigt klassisk thriller om ett triangeldrama, bedrägeri och mord. Matthew McConaughey spelar Baker Dill, en fiskebåtskapten på den idylliska ön Plymouth, omringad av hajar och isolerad från omvärlden. När han inte kör ut rika kunder på fisketurer, spenderar han själv alltför mycket tid till havs, häcklad av en gigantisk tonfisk som han aldrig lyckats fånga. Besattheten riskerar att kosta honom allt han äger, för pengarna är en ständig bristvara.
In kliver Karen (Anne Hathaway), hans exfru som gift om sig rikt men olyckligt. Hon lockar med högar av kontanter om han kan hjälpa henne med en liten detalj: att ta död på hennes svinige nye man (Jason Clarke). Karen är rädd för sitt liv och deras gemensamma son är i fara. En fisketur med dödlig utgång skulle kunna bli lösningen på allas problem.
McConaughey är som klippt och skuren för sin roll som väderbiten fiskare med mystiskt förflutet. Hathaway spelar sin roll som en femme fatale, elegant men ständigt plågad, som om hon klev ut från en billig kioskdeckare. Jason Clarke har vridit upp svinigheten till max och gör en vidrig typ som, i publikens ögon, knappast förtjänar att leva. Men är allting så enkelt som det verkar? Förstås inte. Och när saker och ting börjar klarna upp framåt slutet - håll koll efter ledtrådar innan dess - visar det sig att inte bara Baker Dill, utan också alla vi som tittar har blivit grundlurade.
"Serenity" är fram till dess en stabil, välgjord och hyfsat fängslande neo-noir-thriller. En något trashig och klyschig historia, som lyfts upp av populära skådespelarnamn. Det är bara själva ridån, som så småningom dras undan för att avslöja en helt annan slags film. Något som säkert kan stöta bort en stor del av publiken som hunnit investera sig i berättelsen. Jag sitter som förbluffad, inför den långsökta men också märkligt fascinerande händelseutvecklingen, som knappt M. Night Shyamalan hade kunnat hitta på.
"Locke"-regissören Steven Knighs film är varken smart, skicklig, eller särskilt bra. Men han får mig på kroken tidigt, och halva nöjet ligger i att gissa vart det hela är på väg. Det hela ligger farligt nära b-film, men han lyckas hålla skutan på rätt kurs, även om det är svårt till slut att navigera runt alla gigantiska plotholes. Knight ska iallafall ha cred för att ha rott i hamn ett så pass unikt och osannolikt projekt, speciellt i en tid där många biofilmer är stöpta i samma mall och sällan förvånar en.
Sista akten lär dela publiken i två läger: de som skrattar åt filmen, och de som jag, som tycker att det är en upplevelse värd att ge en chans. För när såg du senast en film som överraskade dig på riktigt?
| 29 januari 2019 14:00 |