Sergio 2020

År 2003 befann sig den då väldigt kände FN-diplomaten Sérgio Vieira de Mellos i en exploderande byggnad i Irak. Allt blev svart och när han vaknade upp låg han fastklämd i raset utan någon som helst möjlighet att ta sig ur. Det är en situation som är svår att inte finna känslomässigt stark.

I den nya Netflix-filmen ”Sergio” baserad på hans liv fiktionaliseras detta och vi ser honom blicka tillbaka till viktiga händelser i livet under tiden då hjälp anländer. Det är klaustrofobiskt och obehagligt under husets spillror medan tillbakablickarna för det mesta värmer i flera möten med en framtida kärlek. Ändå är det något som saknas i filmens dramatiska vikt.

”Sergio” följer som sagt en man med ett viktigt liv som förändrade världspolitiken, men trots det saknar filmen tyngd. I registolen sitter dokumentärregissören Greg Barker, som tidigare också har gjort just det om samma ämne. En dokumentär alltså. Här gör han dock sin spelfilmsdebut och följer Sergios liv igen, den här gången med fiktionaliserade element. Vi följer Sergio genom några viktiga uppdrag som i slutändan ledde hans liv till Irak år 2003 då filmens nutid utspelar sig. Under dessa tillbakablickar fångar Barker några genuint väldigt vackra scener, till exempel när De Mellos talar med en kvinna som förlorat allt i Östtimor. Till och med under den rasade byggnaden tillåts vi faktiskt se några ljusglimtar av hopp, det blir verkligen rätt gripande.

Wagner Moura spelar rollen som den brasilianske diplomaten, han är för de flesta kanske mest känd som Pablo Escobar i det andra Netflix-projektet ”Narcos”. En serie som jag aldrig sett ett enda avsnitt av men förstår jag rätt ska Moura vara fullständigt fantastisk som den ökände knarkkungen.

I ”Sergio” spelar han raka motsatsen i en roll som den välmenande FN-diplomaten. Det är en riktigt övertygande tolkning av en man som i ofta otroligt spända situationer övertygar sin vilja igenom. Jag tror dock aldrig att jag sett en skådis spela så mycket med rynkorna på pannan som Moura gör här. De är konstant i rörelse, ibland utan att han ens spärrar upp ögonen. Det är nästan hypnotiserande och när jag väl lägger märke till det blir det något som är svårt att bortse. Den känslomässiga spannen han blir ombedd att spela i allt från frånvarande far, nykär romantiker och tjänsteman i spända situationer känns dock trots den fladdrande pannan alltid genuint.

Motsatt honom i den näst största rollen som Sergios kärleksintresse ser vi Hollywoods nyfunna darling Ana de Armas. När det om 30-40 år kommer tittas tillbaka på hennes karriär så kan jag garantera att den här inte kommer ligga på någons topplista. Inte för att hon är dålig, tvärtom, utan snarare för att rollen är rätt tråkig. Det är inga jättenyanserade karaktärer någon av de två har i sitt befogande eftersom filmen inte riktigt lägger tid på att utforska en specifik tid. Istället väljer man att fokusera på en större tidsspann oftast berättad i tillbakablick. Vi ser romansen blomstra upp genom ett flertal möten, djupare än så kommer vi tyvärr aldrig riktigt.

Det skadar filmen. Oftare än inte klipper filmen precis när det känns som ett djup börjar bli nått. Är det romans eller är det de diplomatiska arbetsuppgifterna och allt drama som de innebär som är det viktiga i mannens liv?

I verkligheten är såklart frågan om man måste välja, även fast många brottas med detta där med, men i en film finns verkligen möjligheten att välja fokus och det hade behövts. Båda halvorna visar potential och är spännande nog. De Armas och Moura har riktig kemi men romansen tillåts aldrig fördjupas. Förhandlingarna som sker under tjänst kunde vara intressanta och moraliskt gråskalade, men tiden till det finns aldrig.

Slutprodukten är lite spretig. När en film väljer att titulera sig efter huvudkaraktärens namn så förväntar jag mig känna den på djupet när eftertexterna rullar, det gör jag inte riktigt här. Sergio är någon jag bara känner ytligt.