Seven Pounds 2008

Vi hamnar alla i de där smått melodramatiska dalarna i livet ibland, vissa kallar det depression, andra pms, men där vi i vilket fall ställer oss de stora frågorna eller åtminstone drömmer oss bort från vardagen. Vad om tid, rum, plats? Många frågor men desto färre svar. En lika lekfull som skrämmande tanke.

Men om vi verkligen nådde den där punkten? Där vi kunde förändra människors liv, utgöra den drastiska skillnaden, vändpunkten. Will Smiths ”Seven Pounds” tar vara på frågorna. I rollen som Ben Thomas gör Smith ännu en av sina avstickare till mer dramatiska breddgrader. Som en man som bär ett tungt trauma och kanske bearbetar det på ett synnerligen speciellt sätt. Och visst, jag är en sucker för tårögda dramer men ”Seven Pounds” gör mer än så.

Regissören Gabriele Muccino, som tidigare gjort ”Jakten på lycka” med Willy, vågar sig på ett tungt ämne och har lyckats skapa en stark beröringspunkt. Lite av en Robin Hood-historia med döden som ett centralt och omvälvande begrepp. För att återknyta till inledningen tar man som sagt vara på alla när, hur, varför? Visserligen utan något konkret svar förutom ett klart klassiskt crescendo, men det är likväl handlingens gång som i likhet med ryska gummor kräver sin utmaning av biobesökaren.

Från elakt jävlig till charmigt leende och där emellan deprimerande sorgsen, kan Ben Thomas (Will Smith) uppfattas som något schizofren men helheten är simplare än så. Karaktärerna är enkla på gränsen till svartvita men likväl fyllda av känsla tack vare fina insatser från exempelvis Rosario Dawson och Woody Harrelson (visserligen en någorlunda liten sådan). Medan den dramatiska gåtan kan skönjas i tillbakablickar utspelar sig ett berörande skådespel på bioduken, där handlingen står över sina karaktärer.

”Seven Pounds” är en film om skuld och samvete. Om frågan vi alltid ställer oss – varför jag? Och det alltid lika cyniska svaret – sånt är livet. Utan några vidare komplikationer är det möjligtvis yta som gällt för Muccino. Men en yta som drabbar. Varje livsdrama i detta galleri berör i hjärtat, från den döende hjärtsjuklingen till den misshandlade kvinnan. Och för den villige är det här mer än bara en snyftare som öppnar tårkanalerna på vid gavel.

”Seven Pounds” må vara enkel, nästan feg i sin helhet men vill så mycket och kan därefter mer. Så välj själva. Antingen tar man filmen för vad den är, ett finkänsligt drama med större budskap än djup, eller så viftar man bort det som en platt donationsreklam. Jag själv väljer det första.