Seven Swords 2005

Inledningen av ”Seven Swords” visar hur den onde generalen Eldvinds armé brutalt slaktar en hel by. Både barn, kvinnor och gamla faller offer för soldaternas blodtörst. I 1600-talets Kina har den nya Qing-dynastin tagit över makten och infört ett hårt styre. För att kväsa de nationalistiska revolutionärerna har man utfärdat ett påbud som säger att alla kampsportsutövare skall arresteras och avrättas. I sin jakt på belöningen som utbetalas för varje död drar den f.d. generalen Eldvind och hans anhang fram över den kinesiska landsbygden och utplånar by efter by. Som svar på ett desperat rop på hjälp anländer sju krigare för att försvara den sista byn som nu verkar stå på randen till förintelse.

I Sverige känns det som att vi är ganska bortskämda med bra asiatisk film (bortsett från Jackie Chan), speciellt kamsportsfilm, där främst ”Crouching Tiger, Hidden Dragon” och ”Hero” fungerat som något av pionjärer här i väst för asiatisk film. Även om de flesta berättelser ältat den gamla vanliga storyn om det onda mot det goda, och vissa varit lite väl orealistiska, har de alltid fallit mig i smaken. Tyvärr inte den här gången.

De första scenerna i ”Seven Swords” sätter ribban för hela filmen som blir väldigt låg. Det känns som regissören Tsui Hark försökt upprepa de lyckade recepten med spektakulära fighting-scener där hjälten med till synes bara en bambustav lyckas besegra alla sina motståndare. Men flygande motorsågssköldar och halshuggande parasoll känns lite väl överdrivet och de onda karaktärerna känns mer skrattretande än skrämmande. Under filmens gång kan jag inte komma ifrån tanken att ”Seven Swords” skulle passa sig så mycket bättre som serietidning än som film.

Vad som dock fallerar totalt i filmen är skådespeleriet. Inte ens Donnie Yen som figurerat i ”Hero” lyckas uppbåda det minimala för att tas på allvar. Att hans karaktär verkar vara den hårda tystlåtna typen betyder inte att ansiktsmusklerna behöver stelna i en och samma min filmen igenom.

Själva storyn är det egentligen inget fel på, många andra filmer har haft både magrare och sämre handling att luta sig emot men berättelsen i ”Seven Swords” sjunker snabbt ihop främst på grund av två anledningar. Karaktärerna som är så tunna att de mer påminner om enfärgade pappgubbar. Exempelvis får vi aldrig veta varför hjältarna hjälper byinvånarna och vi får heller ingen historia kring deras bakgrund, vilka de är och varför. Samtidigt gör det oändliga tidshoppandet i filmen inte saken lättare. En veckolång vandring är över på ett ögonblick och nutid varvas med dåtid utan något egentligt syfte. Som åskådare är det inte svårt att själv lista ut vad som händer emellan scenerna. Det ger intrycket av en stympad film trots att den är mer än två och en halv timme lång.

Specialeffekterna är sedan en historia för sig. Det märks tydligt att man satsat mer pengar på vissa scener jämfört med andra, och inget fel i det om inte kontrasterna vore så tydliga. Dåliga animationer, kroppsdelar som lyser igenom som dockdelar, rustningar och svärd som överdrivits så till den grad att de blir ohjälpligt fjantiga. Jag hade för mig att det sprutade blod om man högg av någon huvudet?

Personligen tillhör jag inte dem som klagar på långa filmer, förutsatt att man sitter bekvämt. Mer film för pengarna helt enkelt har jag alltid tänkt. Mitt misstag! Att ta sig igenom ”Seven Swords” utan att somna eller bli riktigt förbannad är nästintill omöjligt. Att någon i Sverige valt att köpa in den här filmen och än värre distribuera den ter sig för mig som ett mysterium och jag uppmanar att inte gå och se den om inte för min skull så i allra högsta grad för er egen.