Sex and the City 2 2010

Först kom boken, sedan kom serien, efter det filmen och nu dess uppföljare. Carrie Bradshaw, baserad på den verkliga New York kolumnisten Candace Bushnell, är tillsammans med sina bästa vänner Charlotte, Miranda och Samantha prinsessor av New York City. I över tio år har vi följt deras vänskap, olika relationer och extravaganta sexuella eskapader. I denna den andra filmen om de bästa vännerna har livet fortskridit ett snäpp till. Alla förutom Samantha är gifta och två av dem har barn. De tidigare så framgångsrika singlarna har rotat sig och åldern, tillsammans med de äktenskapliga kriserna, står för dörren.

Carrie firar snart två år med sin Mr. Big och självklart, sin vana trogen, tvivlar hon på såväl sin nutid som sin framtid. Hon är rädd för att tappa bort sig själv i äktenskapet och att hon och John slutar som ett tråkigt par med orubbliga rutiner. Hon är dock inte ensam om att ha problem, Charlotte har ett barn med tvåårstrots och en yppig barnflicka att oroa sig för, Miranda har en chef från helvetet som gör att hon säger upp sig från sitt jobb och Samantha gör allt för att lura bort klimakteriet från sin kropp. Passande nog lyckas Samantha flirta in sig hos en arabisk shejk och de fyra vännerna tar paus från sina liv med hjälp av en löjligt lyxig resa till Abu Dhabi sponsrad av den gode shejken. Det perfekta sättet att få lite perspektiv på allt och lite välbehövd kvalitetstid tillsammans.

Så här ser alltså förutsättningarna ut för den senaste dosen av "Sex and the City". För det är verkligen inte mer än just en dos av en tv-serie som inte vill släppa taget. Ingenting i varken produktion, karaktärer eller manus utger sig för att vara något annat än precis det vi sett tidigare och tydligen fortfarande har ett behov av att se igen. Filmen blir inte mer än en säsong komprimerad till ett två timmar och tjugosex minuter långt avsnitt där precis det man förväntar sig ska hända, händer.

Det konstiga med det här är att det egentligen inte gör någonting då man får precis det man förväntar sig. Jag tror inte det är någon som väljer att köpa biljett till "Sex and the City 2" om de inte antingen älskat TV-serien eller gillat den första filmen så pass mycket att man vill se det igen.

"Sex and the City" var en bra TV-serie, trots sina lätt skeva ideal och motsägelsefulla natur. Den siktade på att kasta omkull fördomar och stärka kvinnan i vårt mansdominerade samhälle, sedan kanske mycket slutade med att de insåg att den klassiska kvinnan med en stark man vid sin sida som inte ligger med så många hon kan, inte var så fy skam ändå, men det är en annan diskussion. Det är synd att ingen annan serie kunnat ersätta den efter så många år. Hade en ersättare funnits hade denna, om man bortser från dess kulturella förankringar, usla film inte gjorts. För sett ur ett filmiskt perspektiv är det föga som gör att den här filmen förtjänar mer än en etta i betyg. Det är långt, det är fördomsfullt, det är stolpig dialog och det sker både religionsförakt och exotisering men det är "Sex and the City" och man kan plötsligt bortse från allt detta.

Med andra ord är detta ingenting för den oinvigde men ni andra kommer inte bli besvikna.