Sex, lögner och videoband 1989

Steven Soderbergh är den typ av regissör vars verk man är alltid är nyfiken på trots att han kläckt ur sig en del mer lättglömda missar under åren. Att kunna varva samhällskritiska dramer som "Traffic" och "Erin Brockovich" med mer lättsamt kommersiella titlar som "Ocean's Eleven" och "Magic Mike" är en konst inte många bemästrar. En av hans bästa och mest intressanta filmer är dock fortfarande hans långfilmsdebut från 1989.

Storyn är på ytan av rätt simpel karaktär. Hemmafrun Ann (Andie MacDowell) har blivit frigid och inåtvänd i samband med att maken John (Peter Gallagher), en framgångsrik affärsman, inlett en hemlig affär med hennes mer frigjorda syster Cynthia (Laura San Giacamo). Samtliga relationer sätts dock på sin spets när Graham (James Spader), Johns gamla kompis från college, dyker upp.

På pappret kan det nästan låta som en sidohistoria ur valfri såpopera. Men redan tidigt markerar Soderbergh att han har något eget att berätta och med sin egna, tilltalande stil. Ann presenteras direkt som en torr neurotiker med en nunneliknande syn på sex men samtidigt som intellektuell med mer djup under ytan. Samtliga stereotyper skalas sakta av under filmens gång för att avslöja verkliga människor.

Filmens kärna såväl som antagonist är Spaders excentriska ensamvarg som inte kan få erektion i andras sällskap och videofilmar kvinnors sexberättelser. Han hade lätt kunnat bli en pervers nörd men Spaders magnetiska närvaro förvandlar honom till en spännande men samtidigt sympatisk och trovärdig främling som trots övriga rollfigurernas hype kring honom egentligen är lika ensam och förvirrad som dem.

Han är en intressant motsats till MacDowells pryda hjältinna och man dras snabbt in i Grahams påverkan på Ann och de andras relationer till varandra. Det är en enkel men unik, liten indiefilm som med en liten ensemble och mycket dialog berättar mycket om en vilsen generation och deras sexliv. Det blir aldrig pretentiöst eller effektsökande utan känns genuint, fräscht och faktiskt ganska sexigt.

Soderbergh bevisar här tidigt hur han hanterar ett intelligent manus och närmar sig karaktärer med originellt kameraarbete. Upplösningen känns ganska tidigt uppenbar men händelserna i filmen är egentligen inte relevanta utan det är genom hur karaktärerna utvecklas som vi lockas in. Självklart skadar det inte att skådespelarna alla troligen gör sina livs bästa prestationer här (med undantag för den alltid sevärde Spader).

Det är en ganska lugn, långsam och pratig film som inte lär passa alla, särskilt de som vant sig vid Soderberghs idag ganska konventionella stil (se: "Magic Mike"). Men vill man se var denna filmskapare kommer ifrån så är det en mer än sevärd film som inte bara fungerar som originell kultfilm från 80-talet utan även första dagsljuset för en nykläckt, ung regissör som kom att regera på våra biografer en lång tid framöver.