Shadow in the Cloud 2020

Den svåraste recensionen att skriva är av en film man absolut inte bör läsa om innan man ser den. Inte heller se någon trailer. Att gå in blind när du ser “Shadow in the Cloud” är det absolut bästa då dess många galna överraskningar och vilda twistar är halva filmens charm - och av det finns det mycket. Undertecknad gjorde nämligen detta och hade endast andra världskriget-tiden som bakgrund.

Till ens förvåning handlar detta inte alls om någon deprimerande, verklighetstrogen krigsskildring som visserligen kan beröra men som vi vid det här laget kanske börjat bli lite less på. Istället bjuds vi på en härligt uppfinningsrik popcornrulle som har sin helt egna stil men samtidigt storymässigt påminner om annan film. Nyzeeländska regissören Roseanne Liangs inspirationer “Aliens” och “Locke” känns självklara men här finns även känslan av en absurd actionrulle från 80-talet med valfri manlig stjärna och inte minst den kända flygplansepisoden av “Twilight Zone”.

I huvudrollen ser vi Chloë Grace Moretz, som utvecklats från spännande barnskådespelare i “Kick-Ass” till en begåvad, pålitlig huvudrollsinnehavare. Som en tuffa men utsatta piloten Maude med skinn på näsan utstrålar hon en passande kombination av kompetens och sårbarhet, inte minst i sällskap av ett gäng utsvultna män. När hon med ett mystiskt, värdefullt paket hoppar på ett stridsflyg från Nya Zeeland till Samoa uppstår snabbt konflikter med den manliga besättningen som har typiskt sexistiskt nedlåtande kommentarer. Men Moretz blir aldrig ett offer utan klarar att ta hand om sig själv.

Den mesta av filmen utspelar sig i det utrymme där vissa soldater placerades för att hålla utkik och skjuta på eventuella fiender. Stackars Maude får kämpa med alla möjliga problem i en situation som eskalerar å det grövsta. Mer bör egentligen inte avslöjas. Lämna all logik, vett och sans hemma för här är det åka av. Liangs och Moretz förmåga att kombinera det svårsålda begränsade utrymme med oförutsägbara sidohistorier och nagelbitar-action är lika överrumplande som imponerande. Inte minst för en gångs skull väl använda CGI-effekter och green screen.

Det är möjligen inte en film för alla men det är omöjligt att inte värjas av filmskaparglädjen i all galenskap. Med tanke på filmens korta speltid så kan man bara applådera konsten att inkludera teman kring paranoia, klaustrofobi, moderskap, olycklig kärlek och feminism i den här emotionella bergochdalbanan. Det i kul kontrast med syntmusik, neonfärger och en animerad inledningssekvens. “Shadow in the Cloud” ansluter sig knappast till “Schindler’s List” som någon mästerlig - eller trovärdig - skildring av andra världskriget. Men en rejäl dos underhållning bjuder den på så varför klaga?