Shaft 2000

Med filmer som ”Boyz n the Hood” (1991) och ”Poetic Justice” (1993) var John Singleton i slutet av det förra millenniet med och skapade den våg av nya filmer som ibland kallades ”hood films” – berättelser om ofta förbisedda (unga, afroamerikanska) människor från ofta förbisedda (urbana, fattiga) områden.

När han år 2000 väckte liv i en gammal svart actionhjälte, John Shaft, fick han en ny generation att få upp ögonen för den blaxploitation-genre som varit den ursprungliga ”hoodfilmen”.

Lågbudgetgenren var på 70-talet först ut att erbjuda svarta skådespelare just rollen som hjälte. Med sin banbrytande tjuskraft fick den innerstadspubliken – svältfödda på filmiska representationer av sig själva – att vallfärda till biograferna. Men det dröjde inte länge innan blaxploitationfilmen – med urvattning, stereotyper och girighet – hade tagit död på sig själv.

Efter Melvin Van Peebles uppseendeväckande ”Sweet Sweetback's Baadasssss Song” (1971) var ”Mitt namn är Shaft” (1971) – som följde ett mer traditionellt polisfilmsupplägg – den allra första blaxploitationfilmen. Berättelsen om privatdetektiven John Shaft som anlitas av en gangsterkung för att hitta hans försvunna dotter skrevs av den vita manusförfattaren Ernest Tidyman och gavs till den svarta regissören Gordon Parks för ”autencitet”.

I den charmiga, rättfärdiga och våldsamma John Shaft fick den afroamerikanska publiken sin egen James Bond.

I Singletons version har han moderniserats, samtidigt som regissören är noga med att ge en hommage till originalet. Det är fortfarande Isaac Hayes orkesterfunkiga och Oscarsbelönade ledmotiv som sätter tonen för filmen. Ännu bär Shaft svart läder, men nu i Armanidesign.

Skådespelaren Richard Roundtree som ursprungligen spelade Shaft, och som snart också syns i en större roll i årets Tim Story-regisserade ”Shaft”, dyker upp i filmen, men det är Samuel Jackson som innehar huvudrollen. Han har den pondus som krävs för att förkroppsliga en bad mother... shut your mouth!

Jacksons Shaft har alltså uppdaterats för 2000-talet, men hans coolhet är likväl av en old school-ig sort. Det yttrar sig bland annat i lökiga repliker som ”It's my duty to please that booty”. Sådana snusklines står emellertid för de mesta inslagen av sex, medan de ursprungliga blaxploitationfilmerna ofta drog åt det pornografiska. Det är skönt att slippa det nakna. Dels för att det lite frigör Shaft från stereotypen om den svarte mannen som en hingst. Dels för att det tillåter själva grundstoryn att tas på större allvar.

Att också göra sig av med huvudkaraktärens machocharmiga jargong och svala tuffhet hade varit att helt kapa kontakterna med ursprunget. Då hade han inte behövt heta John Shaft, utan hellre fått vara en helt nyskapad figur.

Lyckas man släppa skämskudden och acceptera den överdrivna och smågubbiga coolheten kan den i bästa fall framkalla gåshud. Som när Shaft slungar sin polisbricka mot en domare för att – ”too black for the uniform, too blue for the brothers” – istället lösa brott som privatdetektiv.

Att en vit rikemansson undsluppit rättvisa – genom att betala den för honom blygsamma borgenssumman och sticka iväg till Schweiz – efter att brutalt ha misshandlat en svart man till döds utanför en restaurang är den utlösande faktorn.

Castingen lämnar inget att önska. Skådespeleriet håller ofta en suverän nivå. Christian Bale är som handen i handsken i rollen som den privilegierade och rasistiska mördaren. Toni Collette är lika perfekt som den sköra servitrisen som Shaft är övertygad om vet mer om händelseförloppet än hon vågat erkänna. Vanessa Williams och Busta Rhymes är charmiga som Shafts sidekicks i och utanför the force. Och Jeffrey Wright gör verkligen något alldeles eget av rollen som den lokala knarkkungen Peoples Hernandez.

Kanske är det hans karaktär som skänker storyn mest komplexitet.

Jämfört med de ursprungliga blaxploitationfilmerna är inte 2000 års ”Shaft” lika svartvit i sin syn på ond och god. Men även om nyanserna är fler är det inte någon bred gråskala vi har att göra med här heller. Bales karaktär är på alla vis ett ärkesvin och det är inte meningen att vi ska ifrågasätta när Shaft ger honom en rak höger, vi ska bara njuta. (Och det gör vi.) Filmen har vissa ambitioner att skildra något slags realism, men huvudfokuset ligger på fantasin – hjältesagan.

Av de delar av filmen som vill nå djupare, och röra vid något verkligt och intressant, är mötena mellan just Peoples Hernandez och Bales huvudskurk bäst. De scenerna har spänning och originalitet och mening. Det är smått fängslande att se hur de två männen – från helt olika bakgrunder – anpassar sig efter varandra med gester och ord. Rikemanssonen som vill visa sig tuff, tuffingen som vill visa sig rik.

Jag tycker att Singleton – som också har skrivit manuset tillsammans med Shane Salerno och Richard Price – för det mesta klarar av att gå balansgången mellan överdrifter och nyanser, häftig action och drama, nostalgi och fräschhet. Ibland snubblar han till och filmen blir platt och töntig, men så rätar han upp sig igen och ett kul replikskifte eller en häftig händelse följer.

”Shaft” är inte den bästa av filmer, men det var inte heller blaxploitationfilmens original, i ärlighetens namn. Ändå bar de på kvaliteter som gjorde dem relevanta och underhållande. Det gör också Singletons reboot, men inte av samma tyngd.