Shakespeare in Love 1999

Två teatrar i London, The Rose och The Curtain Theatre, kämpar om att hålla sig flytande. Med jämna mellanrum stängs de ner, och filmen börjar också med att Philip Henslowe (Geoffrey Rush), chefen för The Rose, håller på att få sina fötter ”stekta” av sponsorerna.

Mitt i tumultet försöker William Shakespeare (Joseph Fiennes) att både tjäna sitt uppehälle och skriva nästa stora drama. Också han konkurrerar, men mot den populära dramatikern Philip Marlowe. Dessutom söker han nästan desperat efter kärleken; romantiskt möte efter romantiskt möte lämnar honom otillfredsställd. Var finns den riktiga, världsomvälvande kärleken?

I ett stort hus en liten bit bort, omgiven av tjänare och pengar, dagdrömmer Viola de Lesseps (Gwyneth Paltrow) om teatern och, likt Will, om kärleken. De båda möts, först vid en teaterföreställning, sedan vid uttagningarna för Shakespeares nästa pjäs, där Viola klär ut sig till man i hopp om att få vara med.

Vad som händer sedan kan man gissa sig till. Fokuset för filmen blir Viola och Wills romantiska förhållande, ett slags Romeo och Julia-drama, kant i kant med att de försöker få ihop den första föreställningen av samma pjäs, och Wills hektiska skrivprocess under tiden.

Att se ”Shakespeare in Love” är ett potpurri av intryck. Man får känslan av att inte ens de som skapade filmen riktigt visste vad det var filmen skulle handla om. Var för sig är alla ingångar intressanta; kärlekshistorien, Shakespeares skrivande, den historiska bakgrunden, kvinnornas utestängning från scenen. Men det hela blir tillräckligt förvirrande för att dra ner helhetsintrycket avsevärt.

Om vi tar det i ordning. Kärlekshistorien är visserligen i fokus, och möjligen det mest intressanta hos filmen, men den avbryts av ständiga, rätt dråpliga, referenser till Shakespeares pjäser: Will slänger sig på en fåtölj mitt i skrivkrampen och stönar ”Words, words, words”, står och smäktar under Violas balkong och en av skådespelarna använder en dödskalle som vapen under ett slagsmål.

Mötena mellan karaktärerna är dock skildrade med värme, och deras scener är ofta vackert fotade. Kemin mellan skådespelarna övertygar inte riktigt, och karaktärernas kärlek är så svärmande och ”bigger-than-life” att den inte känns riktigt trovärdig. Visst är det samma kärlek som Shakespeare skriver om i dramer som just ”Romeo och Julia”, men jag kan personligen inte låta bli att känna att den är alltför orealistisk. Den har ingenting med verkligheten att göra även om den lockar fram tårar och värme hos den som tittar.

Detsamma gäller för Wills skrivprocess. Filmen faller ner i stereotypträsket vad gäller den lätt maniske, men geniale, konstnären. Han skriver intensivt, och uppenbarligen felfritt när han väl kommer igång. Dagen efter han börjat ska scenen repeteras på scen. Det är såklart kittlande att föreställa sig arbetssätten bakom stora konstnärer, men i ”Shakespeare in Love” övertygar den inte.

På flera sätt påminner ”Shakespeare in Love” om, och har säkert varit en inspiration för, den franska filmen ”Molière” (2007), som följer fransmännens största komiker, men saknar dess klockrena humor och övertygande omgivningar. Här är kostymerna extravaganta, färgglada och plastiga. Det tycks kulissartat, och bidrar till att humorn snarare känns dråplig än genuint rolig.

Men Viola de Lesseps är trots allt en intressant figur, kanske mer så än William Shakespeare. Hennes önskan om att stå på scen och det stundande bortgiftet synliggör kvinnans situation under tiden, och skapar empati. Flera av hennes klänningar är, trots att de är överdrivna, konstverk i egen rätt. Sidospåret om hennes önskan att agera och kvinnornas frånvaro i teatervärlden är också givande, och ger filmen en något mer seriös grund.

Kanske är filmens största problem att den lutar sig alltför tungt på Shakespeares verk. Det är scenerna då de repeterar som engagerar mest, inte historien i sig. Om den hade hållit sig till att cirkulera kring ”Romeo och Julia”, kärlekshistorien och skrivprocessen hade möjligen helheten varit mer tilltalande. Som det är nu är det fortfarande en helt okej, absolut underhållande och bitvis rörande film men det går inte att låta bli att känna att den hade kunnat vara mycket mer än så.