Shall We Dance? 2004

Idag känns det som om amerikanska remakes på japanska skräckfilmer är mer regel än undantag. Och resultatet brukar bli bra. Nu har Hollywood upptäckt att japanska filmmakare kan göra framgångsrik film i mer än bara en genre. Jag har inte sett den japanska versionen ("Shall we dansu" från 1996), vilket att döma av de utsagor som gjorts av personer som sett båda filmerna är till fördel för den amerikanska filmen. Fast med tanke på att jag är uppfödd på amerikansk kultur (det faktum att jag föredrog "The Ring" framför "Ringu" är ett bevis, av många, på detta) hade jag kanske ändå föredragit den senare versionen. John Clark (Richard Gere) är en man som har allt: han är lyckligt gift (med Susan Sarandons rollfigur), har två glada och friska barn, en vacker villa samt en dyr bil (och den ser dyr ut). Men trots alla förutsättningar är han ändå inte lycklig (vilket är föga förvånande, vad hade man annars kunnat göra en film om?). Blind och döv för sin omgivning sitter han varje dag på pendeltåget som tar honom mellan det välbetalda jobbet och den fina förorten. Så en dag råkar han titta upp i precis rätt ögonblick, för att se en kvinna (Jennifer Lopez) stå i fönstret till en dansstudio. Då Clarks vardag är ganska (eller rättare sagt mycket) förutsägbar, kan han inte släppa tankarna på denna mystiska kvinna. En dag hoppar han av tåget, beger sig till dansstudion och ser sig snart anmäld till en kurs för nybörjare. Under förevändning att han arbetar över (vilket givetvis snart får hans hustru att dra felaktiga slutsatser) lockas han varje onsdag till dansstudion. Inte bara för att träffa danslärarinnan Paulina, kvinnan i fönstret, utan även för att han upptäckt dansens dragningskraft.

Då jag satt i biosalongen försökte jag bortse från det faktum att jag varken tycker om dans eller dansfilmer. Det var faktiskt inte svårt, då "Shall We Dance", trots sina alla försök, inte är någon typisk dansfilm. Anledningen är enkel: i en musikal står musiken i centrum och i en dansfilm är det dansen som skall centreras. Men i "Shall We Dance" är det Richard Gere, Susan Sarandon, Jennifer Lopez samt deras inbördes relationer som står i fokus. Och detta är ett återkommande problem, blir man för känd är det inte den spelade rollen som syns utan det egna ansiktet och efternamnet. Sen när jag ändå är inne på detta ämne kan jag inte låta bli att reflektera över det faktum att det alltid finns personer som vi älskar att spy galla över. Jennifer Lopez brukar inte få mycket beröm för det hon gör, oavsett om det handlar om film eller musik. Om detta beror på fördomar måste jag erkänna att jag delar en del av dem. Men den här gången blev jag glatt överraskad. Visserligen kan det bero på att Lopez insats i filmen begränsas till att dansa, se vacker ut och förmodligen dra en (manlig) publik till biograferna, men å andra sidan är de få repliker hon uttalar trovärdiga.

Jag kan tänka mig att denna film kommer att rekommenderas av diverse veckotidningar. För det är en typisk "må-bra" film. Lite sorg, mycket glädje, lite svartsjuka, mycket kärlek och givetvis ett gott slut. Eftersom jag i alla fall inte mår sämre efter att ha sett filmen, jämfört med vad jag gjorde innan, måste jag väl säga att filmmakarna lyckats på denna punkt. Och bitvis är filmen rolig och underhållande (vilket de överlag välspelade birollerna bidrar till). Sen finns det givetvis scener som tvingar mig att med avsmak vända bort blicken från bioduken för ibland kan det bli för mycket tårar, för mycket kramar och för mycket ömma och visa ord. Och jag är trött att gång på gång se människor som ända upp i medelåldern inte hittat meningen med livet. Det känns inte särskilt uppmuntrande när människor runt 50 tänker samma tankar som de flesta brukar göra i tidig 20-årsålder.

ONÖDIGT VETANDE Inledningsvis fanns det planer på att Jennifer Lopez skulle sjunga en duett i "Shall We Dance", tillsammans med äkta maken Marc Anthony. Men det ansvariga filmbolaget, Miramax, satte stopp för detta då man inte ville att allmänhetens och mediernas koncentration skulle dras från filmen till paret. Dessutom ansåg man att Jennifer Lopez förhållanden inte brukar ha någon gynnsam effekt på hennes filmprojekt.

Smycket som Susan Sarandon bar under inspelningen av filmen, blev stulet och återfanns på en mordplats.