Shark Night 3D 2011

Redan i inledningen vet vi att de fenförsedda bestarna lurar i vattnet i en liten, mysig insjö i Louisiana. Gissa var ett gäng glada, bildsköna collegestudenter ska festa över helgen? Väl hemma hos blonda bombnedslaget Sara (Sara Paxton) går det ganska snabbt innan någon förlorat en arm i det osäkra vattnet och man upptäcker att ett helt gäng hajar lurar under ytan. Hur de hamnat där kan möjligtvis en duo ”vitt slödder” ligga bakom…

Steven Spielberg satte ribban ouppnåeligt högt för hajfilmer med sin 70-talsklassiker och det är filmskaparna bakom denna lyckligtvis medvetna om. Det är tonårsinriktad popcornfilm av det lite mer hjärndöda slaget med stereotypiska karaktärer (nörden, sportfånen, tuffa tjejen med tatueringar, etc.), snygga skådespelare (till och med filmens hopplösa oskuld har magrutor och ser ut som en Abercrombie & Fitch-modell), gott om action, fräsiga effekter (i 3D – vad annars?) och en del tvistar, för att undvika alltför många jämförelser med nämnd hajfilm.

Det hela rullar på bra och även om karaktärerna är ganska ytliga så bryr man sig, mycket tack vare sympatiska skådespelare vars talang begränsar sig till tidigare meriter som ”Beverly Hills 90210”, ”O.C.”, ”Friday Night Lights” och ”Idol” (!). Hjältarna Dustin Milligan (som har glasögon enbart i sin första scen, för att etablera nördstämpeln) och Paxton är bleka hjältar medan veteranerna Donal Logue och Joshua Leonard (ja, Josh i ”Blair Witch Project”) har några kul scener som hjältar.

Men filmen klickar aldrig riktigt till. Även om det bjuds på några hyggliga jaktscener och svettiga situationer så blir det ganska torrt, humorbefriat och (bostavligen) blodfattigt. Filmen verkar ovanligt nedtonad (eller nedklippt?) för att vara en skräckfilm för den modernt blodtörstiga publiken då det mesta slafset sker utanför bild. Även om ”Deep Blue Sea” knappast nådde Spielbergs höjder heller så erbjöd den några ordentliga hoppa-till-scener. Här är det stundtals småspännande som bäst.

Den stora ”tvisten” i filmen fungerar sådär. Det blir lite för grymt, utstuderat – och seriöst. Till skillnad från ”Piranha 3D” finns inte den där sköna glimten i ögat utan man tar det hela på för stort allvar och när det inte ens blir tillräckligt skrämmande så hamnar filmen i något slags mellanland. Det är dock ett skickligt hantverk och direkt tråkigt är det aldrig, men någon blivande klassiker är det knappast (även om minst en uppföljare lär dyka upp).