Sharknado 5: Global Swarming 2017

Om den fjärde (!) uppföljaren till ”Sharknado”, den nästan-så-dåliga-så-att-den-blev-kul TV-filmen, ska ha beröm för något så är det dels att den på allvar har för avsikt att utveckla övriga filmers story. Här finns en bisarr förväntan om att vi ska komma ihåg och bry oss om karaktärer och sidointriger från tidigare. Som den apokalyptiska film om jordens undergång den utger sig för att vara så är det beundransvärt att den faktiskt inkluderar andra delar av världen, vilket sällan till aldrig sker i amerikansk film. Även om dialog på annat språk än engelska är frånvarande också här.

I övrigt är det ungefär samma visa som vanligt. Hemska CGI-effekter, banal humor på ”Scary Movie”-nivå, gräsliga skådespelare och poänglösa cameo-roller. Ian Ziering och Tara Reid är återigen våra hjältar, den självutnämnde sharknado-experten Fin och hans robotfru (japp) April. Tillsammans försöker de stoppa hajtornados som nu sprider sig över världen samt rädda sin son. Här nämns även något om en hajgud, ”world war shark” och en uråldrig förbannelse som tidigare drabbat världen…

Okej, jag lyssnade inte så noga. Det är svårt att följa dialogen i de här filmerna eftersom man distraheras av det genomusla skådespeleriet. Ziering och Reid verkar vid det här laget vara medvetna om att ju mer överspel desto bättre, men att slänga in avdankade C-kändisar i biroller blir mest tjatigt. Gamla muskelmodellen Fabio spelar påven, Clay Aiken och Samantha Fox spelar vetenskapsmän, Posion-sångaren Bret Michaels spelar sig själv. Och majoriteten av kvinnorna i filmen, vare sig de är forskare eller soldater, är plastikopererade pinuppor med silikonbröst.

Stundtals underhållande är det förstås. De animerade förtexterna med eget ledmotiv (samt en blinkning till Monty Python) har en perfekt glimt i ögat. Och när nämnda tornados av outgrundlig anledning börjar fungera som teleportmaskiner och förflyttar huvudpersonerna såväl som hajarna till storstäder världen över där de får förstöra både Big Ben, Stonehenge, Cristo Redentor, pyramiderna, Fontana di Trevi samt en skidfjäll i Schweiz! Släng in några lättsamma parodier på Indiana Jones och James Bond också.

Problemet med dessa filmer är dels att effekterna fortfarande är så fula att en klåfingrig tonåring troligen skulle kunna göra bättre i Photoshop. I denna typen av film så bör effekterna vara bland höjdpunkterna men här blir de ett trist mellanspel. Sedan är ”Sharknado” ett enda, stort skämt som kan vara kul i sketch- eller youtubevideo-format. Men att sitta 90 minuter raktigenom dålig film, oavsett medvetet eller ej, tär på tålamodet. Slutet flirtar självklart med ännu en film men nu får det vara nog.