Sharknado: The 4th Awakens 2016

Det är lite svårt att avgöra för vem eller vilka ”Sharknado”-serien är gjord för. Inte är det då filmkritiker. Möjligen fans av dålig - riktigt dålig - film. Med det sagt går det inte att förneka att det finns ett klart underhållningsvärde och en imponerande ambition av skaparna att i kitchen sink-tradition slänga in exakt allt, inklusive ”skådespelare” man knappt visste fortfarande existerade.

I den lagom efterlängtade fjärde filmen så har hajtornados avtagit under flera år efter senaste äventyret i rymden. Självklart bryter helvetet löst igen, lagom till när våra hjältar festar loss i Las Vegas. Snart är titelfenomenen på ett tåg, i en stor garnboll (!) i Kansas och till och med på ett Comic Con-liknande spektakel. Här finns även vetenskapsmän och andra karaktärer som försöker rädda dagen.

Men historiens bästa ögonblick kommer i form av Tara Reid, vars usla spel passar perfekt även om det står oklart om det är medvetet eller ej. Efter att ha gått ett olycksaligt öde till mötes i del 3 återuppstår hon här som en slags robot, tack vare sin galna vetenskapsman till pappa (Gary Busey). Hon har numera superkrafter som gör att hon kan lyfta bilar, flyga och skjuta ut både motorsågar och ljussablar ur sin armprotes.

Som om det inte vore nog anledningar att se det här tramsiga skämtet till film så finns här läckert animerade förtexter med ett eget ledmotiv, ett förvånansvärt tacksamt tempo, radioaktiva hajar som bränner sönder några avdankade ”Baywatch”-donnor och hejdlösa påhitt som när en Chippendales-strippa juckar ihjäl en av de flygande bestarna.

En film som inte för en sekund tar sig på allvar, på gott och ont. Småkul ett tag men samtidigt blir det tröttsamt att se på en parodi som är så dåligt gjord. Inte bara hajeffekterna utan hela miljöer är gjorda i CGI och det ser inte bra ut, för att uttrycka det milt. Filmreferenserna duggar tätt, med en överdos av blinkningar till ”Star Wars” och ”Trollkarlen från Oz”, men det är väl feta citattecken och liksom resten av humorn knappast subtilt. Även om mitt Stephen King-älskande hjärta bultar lite extra när bilen ”Christine” dyker upp.

Skådespelarmässigt är det roligast när det verkar som om Reid, Ian Ziering och (bevare mig väl) David Hasselhoff faktiskt försöker agera. De återkommande cameo-rollerna blir tyvärr mest tjatiga och ofta tragiska (Steve Guttenberg!). Däremot finns det en viss pervers glädje i att se outhärdliga C-kändisar som Carrot Top och Stacey Dash mosas till blodiga fläckar. Det av något kan göra den värd en titt på rätt humör. Men någon bra film är det ju knappast och det bör man kanske inte förvänta sig av något med titeln ”Sharknado 4”…