She's the Man 2006

Viola Hastings är tjejen som hellre följer efter bollen på fotbollsplanen, än följer i sin mammas fotspår på fina societetstillställningar. Hon har oddsen emot sig då hennes kära mor verkligen inte förstår sig på tjusningen med sport när man istället kan valsa runt i aftonklänning, och skolans flicklag måste läggas ned då de inte får tillräckligt med spelare. Hos Viola är kämparandan och påhittigheten emellertid starkare än förståndet, och som en desperat åtgärd klär hon ut sig till sin tvillingbror för att ta hans plats i den nya internatskola han blivit förflyttad till på grund av skolk. Sebastian har tänkt inleda sitt läsår med att skippa två veckor även på den nya skolan, så under tiden Viola passar på att - i kort hår, med mörkare röst och efter en lektion i konsten att spotta – nästla sig in i gymnasiekillarnas innersta kretsar och knipa en plats i deras fotbollslag för att bevisa att tjejer kan.

”She’s The Man” är en moderniserad version av Shakespeares pjäs ”Trettondagsafton” (William Shakespeare är medeltidsförfattaren som dina lärare försöker tvinga dig att läsa, fast du mest tycker snubben verkar keff, men Leo är ju rätt het så ”Romeo & Julia” har du koll på). Kul kuriosa är att Claes Malmberg en gång spelat samma roll som Amanda Bynes nu ger sig på - Classes variant har jag missat när den gick på SVT för några år sen men jag slår vad om att han inte var lika snygg.

Förvecklingar är kännetecknet för shakespearianska komedier, och sådana blir vi riktigt bortskämda med här. Viola blir tänd på sin hunkige rumskamrat Duke som gillar vackra Olivia som är intresserad av den känslosamme och alltid så förstående Sebastian som ju är Viola… Hastiga klädbyten och pinsamheter utlovas, även om filmens mest genomtänkta skrattscener är parodierna på det manliga släktet som uppstår när Viola ska försöka sig på någon slags trovärdig rollprestation som kille. Och trots att flera scener känns som direkt stulna ur ”Tootsie” eller ”Mrs. Doubtfire”, får man inte glömma att en viss britt var långt före.

Det kanske är tack vare sin klassiska förlaga som ”She’s The Man” är mer barnvänlig än de flesta av dagens filmer i sin genre – snusk och sexskämt har blivit ett standardinslag i high schoolkomedier sedan ”American Pie”, men Amanda Bynes unga fans sedan Nickelodeon-tiden kan utan föräldrarnas oro se den rumsrena filmen, som inte ens sträcker sig till ett oskyldigt homoskämt när det är som upplagt för det. Men samtidigt går något annat förlorat på vägen. Filmen snuddar vid frågeställningar kring manlighet och kvinnlighet – främst, är det okej för en grabb att visa känslor? Tydligen lika relevant för 400 år sen som idag – men istället för att åtminstone lämna tittaren med frågorna som hemläxa, blir det parodi av alltihop och ett möjligt budskap drunknar under alla vimsiga intriger.

Men trots att den här filmen har mycket som talar emot den, så gillar jag den skarpt. Kan det vara dess energiska stil och tempo som bidrar till att det knappt blir en långtråkig sekund? Kan det vara för Amanda Bynes sköna sätt, som får i alla fall mig att ana att Lindsays tronföljare är här? Kanske är det alla dråpliga birollsfigurer filmen är fylld av? Möjligen är det en blandning av ovanstående, men ”She’s The Man” har något, det lilla extra som får mig att se mellan fingrarna på stereotypa filmkaraktärer, på ”Sebastians” förklädnad som inte skulle kunna lura en blind, på det faktum att välkända fotbollsregler inte verkar tillämpas i Amerika, och diverse andra (o)logiska luckor. Den får mig istället att skratta hejdlöst åt situationer jag i andra fall skulle finna oerhört pinsamma att behöva se, åt oneliners ibland så dåliga att de blir hysteriskt kul, och självklart åt de ändlösa ironiska - samt några fullt seriöst menade - pikar som riktas mot oss killar.

Först ”Aquamarine”, nu ”She’s The Man”. Sommaren 2006 tillhör inte de stora CGI-filmerna, den tillhör fjortishumorn!