Shine a Light 2008

I en sanslöst rolig scen i början av ”Shine a Light” står Martin Scorsese och diskuterar någon teknisk detalj med sina filmare när en entusiastisk Keith Richards kommer skuttande. ”Marty, jag måste visa dig en sak, det är fantastiskt!” utbrister Richards och påminner om en femåring som vill ha en förälders uppmärksamhet. Scorsese lommar efter Richards som ställer sig på knä framför ett trumset och pekar på en liten öppning i baskaggen. ”Ser du! Jag är den enda som ser det här” utbrister Richards förtjust och får det att låta som om trumman rymmer något oändligt spännande.

Det är i sådana här scener jag känner igen Scorsese. Tyvärr blir det inte särskilt mycket mer av den varan då ”Shine a Light” är en renodlad konsertfilm men minimala dokumentära inslag. Den som förväntar sig en djuplodande dokumentär som Scorseses lysande Dylan-studie ”No Direction Home” från härom året kommer att bli gruvligt besviken.

Filmen är inspelad under två konserter på Beacon Theatre i New York. Det är en förhållandevis intim miljö, i alla fall för ett band av Rolling Stones storlek och stadens creme de la creme ser ut att vara i publiken. Bruce Willis och Benicio del Toro skymtar i publiken och hela familjen Clinton är på plats. Det är en lyxig inramning att se Stones i och Scorsese har lyckats fånga livekänslan på ett föredömligt sätt.

Men ironiskt nog är det inte musiken utan samspelet mellan huvudpersonerna, och speciellt då Jagger och Richards som är mest intressant. 64-åriga Jagger är utan tvekan bandets motor och rör sig som en duracellkanin över scenen med vickande höfter. Han är också en professionell affärsman ut i fingerspetsarna. I motsats till Keith Richards som ständigt leende gungar runt på scenen helt uppenbart i sin egen värld och fumlar lite med gitarren. Ron Wood och Charlie Watts märks inte lika mycket även om den gentlemannamässige och tillbakadragne Watts har ett par roliga scener.

Vi får se rocklegendarena avverka ett tjugotal låtar, varav de flesta naturligtvis är tidlösa klassiker. Rent musikaliskt är det en ojämn resa som Scorsese tar oss igenom, vissa nummer, som fantastiska ”Brown Sugar” sitter som de ska, medan andra som ”Sympathy For the Devil” låter mer som torftiga pastischer än något annat (Jagger ylar med obeskrivlig Musse Pigg-röst, det låter inte klokt). Gäster som Jack White, Christina Aguilera och Buddy Guy gör lyckade inhopp och livar upp tillställningen. Det ska dock sägas att när gubbarna lyckas får de ihop glödande svängig rock.

Här och var mellan låtarna får vi sen gamla klipp från intervjuer där Jagger och Richards svarar på mer eller mindre hjärndöda frågor om deras karriär. De är allt som oftast obeskrivligt roliga men alldeles för få och ger inga nya insikter om bandet.

Jag kan inte komma ifrån att ”Shine a Light” känns som ett missat tillfälle. Varför Scorsese valde att göra en traditionell konsertfilm är för mig ett mysterium. Även om det står klart att Rolling Stones fortfarande är ett stundtals formidabelt liveband blir det till slut mestadels en historia för de inbitna fansen.