Shoot 'Em Up 2007

Innan det låg en recension på sidan du just läser så var det info om filmen där storyn, som brukligt på MovieZines filminfosidor, presenterades. När det gällde ”Shoot ’Em Up” så sammanfattades den på enbart på två meningar (säger allt om filmens ambition), vilket var mer än tillräckligt. Jag gör ett försök att utveckla det något.

Det hela hålls väldigt enkelt. Smith (Clive Owen) är rätt man på fel ställe när en gravid kvinna blir jagad av några riktigt elaka typer. Smiths samvete talar och han känner sig därför tvingad att hjälpa henne, vilket gör att han snabbt blir indragen i en väldigt intensiv jakt på liv och död. Mitt under Smiths räddningsaktion föder kvinnan en son men avlider själv, och det verkar som om skurkarna gör allt för att döda även den nyfödda pojken. Därför ser Smith det som sin plikt att skydda barnet och ta reda på sanningen bakom allt mördande.

Ni vet när Rambo står i djungeln och mejar ner stora arméer av soldater men klarar sig helt oskadd själv? Byt ut Stallone mot Owen och placera honom i en gråtråkig stadsmiljö och filmens en av många eldstridsscener är väl förklarade. Men vad fasen, det är väl precis det man söker i en actionfilm av det här slaget? Och med en titel som egentligen är en underdrift kan man knappast bli förvånad när pistolavtryckaren går på högvarv.

Tidigt går tankarna till filmen ”Crank” som också den sätter gasen i botten från första bildrutan och intensiteten är densamma. Skillnaden är att ”Crank” vågade släppa loss sina hämningar helt, medan jag känner av en viss återhållsamhet i Michael Davis egenregisserade manus. Men som sagt, höstens actionfilm sparar inte på krutet och det finns gott om genomtänkta actionscener som kanske inte sätter logiken främst men som istället bjuder på lekfulla lösningar och intensiv spänning.

Det finns gott om billiga one-liners som på något konstigt vis fungerar, mest tack vare en alldeles underbar skurkgestaltning av Paul Giamatti men också Clive Owens heroiska pondus, stentuffa framtoning och lätta distans som gör det lätt att köpa. Just distansen till sin genre är oerhört viktig i en film som egentligen inte har något annat att bjuda på än sina actionscener, och där har Michael Davis nått sitt mål, även om jag gärna sett att han vridigt det ett par varv till. Men det syns ändå tydligt, speciellt i en skön (!) sexscen mellan Owen och Bellucci där klimax uppnås mitt under pågående skottlossning (observera i dubbel bemärkelse). Sen blir det också komiskt att det någonstans i all vapenarsenal finns en gnutta kritik mot Amerikas vapenlagar, och när den börjar framtona sig är det svårt att inte dra lite på mungiporna.

En film som verkligen lever upp till sitt namn och som är så actionfylld att bioduken svettas gör ”Shoot 'Em Up” till en intensiv upplevelse. Det är snyggt och coolt men aldrig spektakulärt, och även om adrenalinet syns så känns det inte. Därför blir det aldrig något mer än underhållning för stunden och lika snart som kulorna nått marken är filmen glömd. Filmen har dock ett tydligt budskap som lever kvar och det är att grönsaker är viktiga, speciellt morötter.