Shooter 2007

Mark Wahlberg fortsätter livet i Hollywood med ytterligare en stenhård karaktär att lägga till sin meritlista. Men där han i ”The Departed” mest svor och spelade macho (och dessutom något oväntat blev Oscarnominerad) så är han i ”Shooter” snarare den tystlåtne krigsveteranen med ett hjärta av guld.

Hans karaktär Bobby Lee Swagger är så förutsägbart skriven att vi redan vet allt om honom innan de första tio minuterna har passerat. Regissören Antoine Fuqua är säkert fullt medveten om detta och har därför inte lagt ner något vidare krut på att ge Swagger någon bakhistoria. Förutom den obligatoriska flashbacken till ett ”easy mission gone bad”.

Swagger är en krypskytt som tydligen genom en massa räkenskaper som vind, avstånd och sikte kan träffa folk i huvudet med stora patroner på nästan 2000 meters avstånd. Självklart är detta något som han i filmens inledning försöker komma bort ifrån. Men när Danny Glovers whiskeyraspiga överste kommer och vill ha hjälp med att kartlägga och hindra ett presidentmord så kommer dröjer det inte långt innan Swagger är på banan igen. Naturligtvis går inget som det är tänkt och till slut är Swagger en flyende man i ett ingenmansland.

Den första halvtimmen i ”Shooter” är sanslöst dåligt. Publiken blir serverad en intrig som en tvååring skulle kunna knäcka. Men filmen tar sig faktiskt lite mot mitten. Eller så är det bara att filmen i början suger så mycket, att mediokert i detta sammanhang framstår som mästerligt. Mark Wahlberg är väl precis vad han ska vara i huvudrollen. Däremot är Michael Peña skön som en nyutexaminerad FBI-agent. Kate Maras roll som kvinna i nöd kan sammanfattas med ett ord: suck! Och vad i hela fridens namn gör gamle räven Ned Beatty i den här röran?

”Shooter” har en hel del överdrivna actionsekvenser som en Bond-film inte skulle skämmas för och konstigt nog är det filmens stora behållning. För trots en del putslustiga one-liners så är manuset riktigt uselt. I filmens upplösning försöker man blanda in lite världspolitik och en del moral vilket bara lämnar en besk eftersmak. Filmen hade snarare vunnit på att helt satsa på hjärndöd underhållning i stället för att försöka bli någon ”Citizen Kane”-version av ”Rambo”.

”Shooter” blir inte mer än ett löst skott som någon enstaka gång har rätt sikte, men tyvärr aldrig kommer i närheten av sitt mål.