Short Cuts 1993

När Meryl Streep och Lily Tomlin presenterade Robert Altmans hederspris på Oscarsgalan 2006 så beskrev de honom som en regissör som nästan tvingar ur improvisation från sina skådespelare. Och var det något Altman var en hejare på så var det just regi och få fram naturliga dialoger ur sina imponerande ensembler. Mellan sina egna sju Oscarsnomineringar och de sex stycken av hans aktriser fått så har han samlat ihop några av filmhistoriens mest spännande skådespelargrupper.

”Short Cuts” är en av hans mest minnesvärda, och en av hans sista klassiker. En film som satte standarden för ensembledramer som följer diverse människor i korsklippta historier, kanske främst ”Crash” men också andra, oräkneliga filmer som dyker upp några stycken om året. Det är dock något speciellt med ”Short Cuts”, inte bara för att den är originalet.

Här finns både svärta och smärta, utan att det för den delen blir manipulativt eller övertydligt. Den tar upp tidlösa, relevanta teman som moral, värderingar, klasskillnader, relationer, slumpens påverkan och strävan efter att uppehålla en slags yta. Altman lyckas till och med komma undan med att det nästan uteslutande handlar om vita heterosexuella i Los Angeles – både manuset, karaktärerna och främst skådespelarna är så bra.

Det är en fascinerande samling rollfigurer och aktörer vi lär känna. Trots mång absurda situationer så är det ändå trovärdigt. Småbarnsmamman (Jennifer Jason Leigh) som arbetar med telefonsex, överklassparet (Andie MacDowell, Bruce Davison) som trakasseras av sin döende sons knäppa tårtbagare (Lyle Lovett), eller fiskarna som inte låter weekendtrippen sabbas av ett lik som dyker upp i vattnet. Samtidigt som många karaktärer är rentav osympatiska så engagerar de med sina trots allt mänskliga behov.

Manuset är suveränt och historierna håller en lagom nivå jämte varandra (ett stort problem många andra liknande filmer tampas med). Men det är ändå skådespelarna som imponerar mest. Några av sin tids största stjärnor göra sina bästa rollprestationer här. Medan vissa var relativt nya, heta ansikten (som Julianne Moore och Robert Downey Jr.) så finns här samtidigt ett dussintal orättvist bortglömda skådespelare från sent 80-tal/90-tal. Man undrar aningen frustrerat över vad som hände med Matthew Modine, Madeleine Stowe, Fred Ward och Lori Singer?

Det går inte att bortse att filmen åldrats en smula. Trots vackra, poetiska övergångar i form av bilder och musik så känns inte allt lika starkt och laddat som det möjligen gjorde 1993. Trots fantastisk regi och skådespeleri så blir eftersmaken lite väl besk och bitter. Människor fortsätter leva sina liv och härdar ut i sina äktenskap, trots bristerna som svider. Det är lite för mycket smärta och för lite hjärta, men fortfarande sällan som man ser så välspelade, finslipade hantverk. En Altman som man vill minnas honom.