Shorta 2020

“Jag kan inte andas” vädjar 19-årige Talib Ben Hassi, tryckt mot stengolvet under en polismans knä i anslaget till denna explosiva förortsskildring. “Shorta”, som är arabisk slang för ”polis”, följer de danska poliserna Høyer och Andersen på patrull genom ett särskilt utsatt fiktivt förortsområde i kölvattnet av det uppmärksammade gripandet. 

 

När nyheten sprids om Talibs död i hans hemområde tänds gnistan till ett våldsamt upplopp. Fyrverkeripjäser och stenar kommer snart flygandes och polisduon befinner sig plötsligt på helt fel gator utan förstärkning.  Regidebuterande Anders Ølholm och Frederik Louis Hviid använder en enkel och rak premiss om farlig flykt för att rikta strålkastarna mot mer komplexa och angelägna samhällsfrågor – utan ansats att skruva ner tempot.

 

“Shorta” rör sig på samma våglängd som ”Les Misérables” (2019) och “Training Day” (2001) men närmast på näthinnan för den svenska publiken ligger den hyllade SVT-serien “Tunna blå linjen”. Känslan, kårtugget och dialogen i känns igen från samtidssåpan om Malmöpolisens utsatthet och vardag i ett hårdnande samhällsklimat. Men till skillnad mot ovan nämnda dramaserie (vill föra till protokollet att jag ännu inte har sett alla avsnitt) skyr “Shorta” varken undan polisens övertramp, machokultur eller ansvarsfrihet. Filmen nöjer sig inte med förenklade förklaringsmodeller där idealister begår grova misstag i tjänst för att de råkar gå igenom en tuff skilsmässa. Här blottläggs istället kårens problem med smygrasism och de ruttna ägg som slår först och frågar sen.

 

Men samhällsspeglingen åsido så är den stegrande Hollywoodska nerven filmens verkligt stora tillgång. “Shorta” är gjord av två danskar med en uppenbar dragning till David Ayersk snutfilm, och lyckas vara föredömligt intensiv utan att bli idiotisk. Sympatierna pendlar, det snäva kameraperspektivet formar en paranoid puls och sociala mediers närvaro gör att varje steg som poliserna tar övervakas från balkonger och gångbroar.

 

Stundtals blir dock perspektivet lite väl snävt. För även om manuset rymmer en hel mosaik av förortsröster, så saknar jag – likt i "Tunna blå linjen", perspektivskiften som kan skänka ansikten åt de unga arga männen bakom mopedhjälmarna. Av bara rena farten så tecknas även polisduon lite väl skissartat för att vi verkligen ska få chansen att tränga in under kevlaret. Men den höga pulsen, den känner man av ändå.