Shortbus 2006

John Cameron Mitchells ”Shortbus” är ett stycke film som väckte uppståndelse i Cannes 2006 på grund av filmens både tema och autentiska scener. Det handlar om sex, och John Cameron Mitchell tar det verkligen på blodigt allvar.

Shortbus är namnet på en exklusiv orgieklubb i Brooklyn, där de rätta människorna träffas för att få känna sig älskade och för att få älska. Där hittar vi bland annat sexrådgivaren Sofia som, tillsammans med sin arbetslöse man Rob, inte får ihop det i sängen. Ömheten och känslorna finns, Sofia får dock aldrig orgasm. Eller rättare sagt, hon har aldrig fått en orgasm. Någonsin. Två av hennes patienter är homosexuella James och Jamie. James är den tystlåtne badvakten som gör en film om sitt liv, och Jamie är barnskådisen som inte längre får jobb. När deras relation knakar besöker de Sofia för råd angående ett öppet förhållande.

Alla tres resa tar de till Shortbus, där Sofia bekantar sig med den smått hetlevrade Severin som lever på att piska folk på ett hotellrum ovanför Ground Zero. James och Jamie bjuder in Ceth till trekantsäventyr, för att se om det kan vara svaret på en lyckad relation. Jakten på kärlek och närhet tar sin början och innan det är slut har många känslor rörts om och hemligheter avslöjats.

På ytan är det här en film om sex, med mycket sex. Men just den akten kommer man ifrån rätt snabbt, och ”Shortbus” går mer på djupet än väntat. Det är egentligen en relationsfilm, med otroligt välskrivna rollfigurer. Trots att det blir en del rätt extrema karaktärer, som transvestiter, S&M-fetischister, och lätt habila förföljare, blir det aldrig styltigt eller dömande. Alla får en egen bakgrund, egna mål med livet, och egna värderingar. John Cameron Mitchell duckar inte för något, han skämtar om samma saker han behandlar med stort allvar.

När det kommer till sexet i filmen; ja, det är grafiskt. Väldigt grafiskt. Folk blir avsugna i närbild, några tar sperma rakt i munnen, andra blir påsatta vid ett piano. Men på något sätt känns det väldigt vardagligt. Tvärtom, det känns mycket mer intimt att se någon gå på toaletten, än att se samma person köra spanska stolen med sin pojkvän. Cameron Mitchell filmar såsom livet är för många, att knulla tillhör vardagen. Det intressanta med just sexet i ”Shortbus” är att han inte låter det ta överhand. När jag tänker tillbaka på filmen är det knappast juckandet jag kommer ihåg, utan allt runt omkring. Och det för andra, man blir inte kåt. Jag kan inte sätta fingret på vad Cameron Mitchell har lyckats med, men det pirrar inte det minsta. Jag förstår att ”Shortbus” på många sätt fungerar som en revolt mot den hanteringen sex får på film idag, men trots det finner jag det hela rätt ointressant. Därför är det skönt att se att Cameron Mitchell väljer att ta en väldigt avskalad syn på sexet, och sen gå vidare. Man bryr sig om karaktärernas öden, inte om deras sexställningar.

Låt inte karaktärernas knullande dra dig till biografen. ”Shortbus” är en ovanligt smart film, som bjuder på både intressanta och roliga stunder. Jag tycker den berättar mer än vad som sker i bild. Jag känner till exempel av en kritik mot Bush-regimen i form av små dialogutbyten, närbilder av lermodeller av Ground Zero, och filmens ”let loose”-stil. För att inte tala om regissörens egna ord om filmen, där han menar att ”Shortbus” är räddningen på resten av Bushs tid vid makten. Men trots Cameron Mitchells andra intressen håller han en rak linje. Kritiken tar aldrig för stor plats, och han gör det klart för tittarna om att det inte är en Michael Moore-film.

De mest effektiva filmerna är de som lever vidare i ens huvud, ställer frågor som man söker svar på. ”Shortbus” är en sådan. Som jag sa, en film som i grund och botten är en film om relationer. Den täcker både svarta och ljusa stunder på ett naket sätt, som bara är positivt. Ibland kan ”Shortbus” dra iväg åt fel håll, med alltför talande bilder mot slutet. Men det spelar nästan inte in på betyget. ”Shortbus” fick i alla fall mig att tänka på en av de mest komplicerande sakerna i våra liv. Kärlek. Inte sex.