Shrek 2001

”Shrek” inleder som en helt vanlig Disneyfilm á la ”Skönheten och odjuret”. Men en vanlig sockersöt barnfilm är den sannerligen inte. Den tillhör istället vad man skulle kunna kalla den nya generationens tecknade filmer. När jag var liten var alla tecknade filmer i princip likadana; de gjordes av Disney, hade en stilig prins och en vacker flicka med timglasfigur och humorn var ganska sparsam. Det var absolut inget fel på dessa filmer, de var fina på många sätt och de har skapat många kända och klassiska figurer. Men den tidens film är över. Nu är det humor för de vuxna som gäller medan de söta och moraliska undertonerna för barnen finns kvar. ”Shrek” är precis en sådan film och man skämtar hejdlöst med de gamla Disneysagorna, men man gör det på ett kärleksfullt sätt och det är väldigt underhållande för oss som känner till dessa sagor väl.

Handlingen påminner mycket om en klassisk barnfilm men med lite annorlunda upplägg. Istället för en stilig prins är titelkaraktären ett grönt stort odjur som helst av allt vill vara för sig själv. Men en dag är det slut på Shreks frid. Hans träsk invaderas av sagodjur (dvs. bl.a. de tre små grisarna, som har en väldigt skön tysk accent, rödluvans varg och älvor) som gömmer sig för den elake Lord Farquaad. För att bli av med inkräktarna söker Shrek upp Farquaad och sluter en deal med honom. I utbyte mot att alla sagofigurerna flyttas från träsket ska Shrek rädda prinsessan Fiona från en drake så att den lilla Lorden kan gifta sig med henne. Shrek har också en sidekick med på resan som i flera scener själ hela showen. Åsnan, som han kort och gott kallas, görs av Eddie Murphy och är sanslöst rolig. Den tredje huvudpersonen är naturligtvis prinsessan. Hon är en nödvändig del av sagan men hon levererar inte särskilt många roliga repliker. Det är dock mycket uppfriskande att hon har lite power i sig, och även det är i linje med de nya mer moderna barnfilmerna.

Bakgrundsmusiken är också den helt annan än vad man är van vid. Karaktärerna brister inte längre ut i sång i tid och otid utan modern popmusik sätter stämningen i de olika scenerna. Det fungerar utmärkt. Det som också fungerar utmärkt är kemin mellan de tre huvudkaraktärerna, speciellt mellan Åsnan och Shrek. Deras rappa repliker får mig att rulla runt på golvet av skratt. Humorn ligger hela tiden på en hög nivå men sagan engagerar också på ett sätt som sagor ska göra. Filmskaparna missar inte heller att slänga in en och annan moralkaka.

Animering är inte riktigt mitt störta intresse och så länge man inte tecknar efter japansk stil är jag nöjd. Alltså har jag inte mycket att säga om animeringen i ”Shrek” förutom att den är bra och passar filmens stil. Ibland kan jag sakna de gamla Disneyfilmernas animation men för denna typ av tecknad film passar nog ändå en lite mer datoriserad stil.

Om man är tillräckligt gammal ska man absolut se ”Shrek” på engelska. Att se den på svenska är kanske okej för de minsta barnen men för de lite äldre och framför allt för de vuxna förlorar filmen otroligt mycket och man inte ser den i originalversion. Många skämt blir helt enkelt inte desamma.

Sammanfattningsvis kan man säga att ”Shrek” är en rolig och underhållande film som passar barn och kanske ännu mer vuxna. Filmen är helt enkelt en komedi av hög klass.