Shrek - Nu och för alltid 2010

I senaste äventyret lämnade Shrek och hans gröna familj kungaslottet för att slå sig ner i träsket igen. Filmen var utan tvekan seriens svagaste del med för mycket tid bortkastad på Justin Timberlake och en barnsligt tråkig trollkarl. Här återgår man, som sig bör, till originalets mer oförargliga, lättsmälta charm och har nog med blinkningar till första filmen för att cirkeln ska kännas sluten.

Storyn finner Shrek mitt uppe i ett smått tradigt familjeliv som börjar gå honom på nerverna och saknaden av att vara ett hederligt gammalt, skrämmande troll blir allt större. Han söks upp av en hämndlysten och ondskefull Rumpelstiltskin (en av få sagofigurer som inte betats av i serien än...) som erbjuder Shrek ett kontrakt där han får en fridag utan allt ansvar, skrikiga barn och klängiga vänner.

Inte oväntat fuskar Rumpelstiltskin till sig tronen i Kungahuset och allt ställs på sin ända. Shreks vänner känner plötsligt inte igen honom och hans älskade Fiona har blivit ledare för en rebellisk undergroundliga av revolutionsförberedande krigstroll! Nu måste Shrek ställa allt till rätta igen och självklart kan det bara göras med en kyss av äkta kärlek - innan klockan slår midnatt!

"Shrek - Nu och för alltid" blandar ganska effektivt hederlig, gammaldags sagostämning med de sedvanliga popkulturella referenserna som tack och lov aldrig tar över. Gamla birollsfavoriter får mer utrymme än i föregående film och både Åsnan och Katten i stövlar har flera riktigt roliga scener (den senare är en personlig favorit, medan den tidigares ständiga skrålande går en smått på nerverna - men det handlar om personlig smak).

Visst är det rätt förutsägbart och moralkakan "Den som gapar efter mycket..." är inte direkt subtil. Historien är lite väl simpel och hade likt gärna kunnat klottras ner på en servett. Men det är som vanligt detaljerna som gör filmen. Små scener, repliker och parodier. Som när Shrek rusar runt för att skrämma byborna och varsamt viskar ett "roar" in en äldre dams hörapparat. Eller att Rumpelstiltskin har en speciell peruk för när han är på dåligt humör.

Ett smärre minus är Cameron Diaz som här mer än någonsin känns som ett uppenbart castingval p.g.a. namn snarare än motspelarnas faktiska rösttalanger. Diaz har en utstrålning som fastnar på skärm men hennes röst kan faktiskt upplevas som ganska svåruthärdlig, speciellt som en frustrerande mjäkig och torr Fiona. Och som rebelledare i den alternativa världen funkar hon inte alls. Som tur var har man värvat både Jane Lynch och Kathy Griffin till den vokala ensemblen.

Shreks sista (?) del är utmärkt underhållning för stunden, jag skrattade själv högt flera gånger. Det puttrar på lagom och stenhårda fans lär inte bli besvikna. Att den inte lär lämna något större avtryck i filmhistorien kanske ingen väntade heller. Och angående 3D-effekterna så hade filmen som vanligt antagligen klarat sig utan dem men lite roligare blir det ju.