Shutter 2008

I den här versionen heter det nygifta paret som råkar ut för den förföljande hämndlystna anden Ben och Jane spelas av Joshua Jackson och den blott 23-åriga Rachael Taylor. När Ben erbjuds en tjänst som modefotograf, flyttar paret till skyskrapornas förlovade stad, Tokyo.

Under en nattlig bilfärd på väg till en stuga där de ska fira smekmånad kör Jane på en kvinnogestalt som dyker upp på vägen, till synes från tomma intet. Hon slår på bromsarna, sladdar och får bilen att köra in i ett träd. Efteråt är den överkörda kvinnan spårlöst borta. Underliga ljusglimtar och dimma börjar framträda på Bens foton… och det dröjer inte länge förrän den förföljande anden, Megumi gör sig märkbar på mer påtagliga sätt. Frågan vad hon vill måste besvaras innan det blir för sent.

Rollistan i "Shutter" ser lite ut som en ”who is who” från amerikanska tv-serier. John Hensley känner vi igen som den irriterande snorvalpen Matt McNamara från "Nip/Tuck" - här spelar han en annan dryg typ. I en liten biroll skymtar också James Kyson Lee, Hiros bäste vän i populära ”Heroes”. Joshua Jackson är för de flesta evigt förknippad med sin roll som tonårsrebelliske Pacey i "Dawson Creek" och gör här inte mycket för att tvätta bort stämpeln. Filmens egentliga huvudrollsinnehavare, Taylor, är snäppet vassare.

Liksom många mer lyckade skräckfilmer vet "Shutter" att dra ut på en direkt konfrontation mellan de döda och levande. Man frammanar oro genom små medel som successivt ökar i omfång. Ingredienserna i den här sortens asiatiska rysare är väl beprövade och vi får vår beskärda del av illvilliga kvinnogastar som skymtar bland skyskrapor, genom oväntade perspektiv (i förgrunden sett genom en förbipasserande tunnelbanevagndörr) och viktigast för filmens centrala handling - genom kamerans objektiv.

Att magnifiera och länka skräcken till en symbol för modern teknik är som de initierade vet en välkänd paradgren för j-skräckgenren. Men där videokassettbanden i "The Ring" och mobiltelefonerna i "One Missed Call" enbart är bedrägligt behändiga vardagsföremål som plötsligt får en långt mer sinister innebörd och just därför skrämmer skiten ur oss, har kameran fler betydelser än så i ”Shutter”. Genom dess lins kan man fånga det härjande spökets exakta position (ett grepp som "Shutter" inte är ensam om – såväl annan japansk skräck som den läskiga tv-spelserien "Project Zero" utgår ifrån samma premiss) vilket är ganska behändigt för den som vill slippa otrevliga överraskningar.

Viktigast av allt är kameran en metafor för ett dött samvete, registrerande, avståndstagande och oberört. Hade "Shutter" varit en ambitiös film hade man kunnat dra större växlar på det faktum att filmens centrepiece vittnar om bristen på moral, avtrubbning och skamlöshet. Man hade också möjligen kunnat fokusera på det faktum att det unga amerikanska paret hamnat i en helt annan kultur på ett mer sofistikerat sätt än fotomontage av fnissande japanska skolflickor.

Å andra sidan ska man inte begära för mycket social realism av en skräckfilm – allra minst från en som fokuserar på osaliga och blodtörstiga andar. Jag nöjer mig därför med att konstatera att intrigens vändningar är aningen förutsägbara och att den amerikanska ensemblen bleknar i jämförelse med Megumi Okinas sköra, men dödliga hämndande.

Som oproblematisk B-skräckis är det här klart godkänt. Flera av skrämselskotten når sina mål, nackhåren ställer sig lydigt i givakt vid enstaka tillfällen (särskilt en kort halvt humoristisk tunnelbanescen med en japansk pojke och en grotesk sängkammarscen mot slutet är värda omnämnande). Men vi har sett komponenterna förr i filmer med ambitiösare manus och bättre skådespelare.