Sicario 2015

"Sicario" är det mexikanska ordet för lönnmördare. Det är också titeln på Denis Villeneuves nya film, som tar honom från hemlandet Kanada och in på outforskad, farlig mark. Platsen är norra Mexiko, nära gränsen mot Texas och Arizona, där knarket flödar och våldsamheterna är utom all kontroll. 

Hit anländer FBI-agent Kate Macy (Emily Blunt), en tuff kaka och en ambitiös ung snut. Hon har anmält sig frivillig att hjälpa CIA fånga en drogkung som just sprängt flera av hennes kollegor. Vad Kate inte vet är att CIA planerar att ta i med hårdhandskarna, inte nödvändigtvis enligt den regelbok som hon själv hårt håller fast vid. Hon märker snart att operationens ledare Matt (Josh Brolin) och hans plågade bulldog Alejandro (Benicio del Toro) håller undan sanningen, och att hon enbart är en bricka i ett spel där lag och ordning, rätt och fel, börjar kännas som ganska vaga begrepp.

Emily Blunt är ett utmärkt val i rollen som Kate Macy, "rookien" som kastas in i en våldsam värld oförberedd på vilka fasor som ska möta henne. En tung huvudroll och ett lovande karriärssteg för skådespelerskan som ofta dragits åt actiongenren och nu får leka med ”de stora grabbarna” fullt ut. Josh Brolin gör sin karismatiske douchebag mycket bra, och Benicio del Toro är också sevärd som smygande och livsfarlig ensamvarg - med betoning på varg. 

Historien hade gärna fått vara tajtare. Tempot sackar aldrig direkt, jag är konstant involverad i Kates historia, men det kan dröja mellan scenerna som verkligen för handlingen framåt. Taylor Sheridans (tidigare skådis i bland annat "Veronica Mars" och "Sons of Anarchy") manusdebut balanserar på en skör tråd, där det trots flera starka scener ibland osar av direkt-till-dvd-thriller. I handlingen hittas egentligen inte mycket nytt. Men regissörens vision ger den extra kryddan. Villeneuve har den där unika talangen: han kan filma ett kafferep och omvandla det till nagelbitande spänning, tänk då ett manus fyllt av blod, jakt och intensiva konfrontationer. Hans omsorg om att varje tagning, varje replik och varje blick ska kännas, höjer filmen några extra snäpp. Det är inte i klass med mästerliga kidnappningsdramat ”Prisoners”, även om en jämförelse är orättvis - filmen har inga likheter med Denis Villeneuves förra, förutom mörkret och en stor fascination för mänskliga moralfrågor. Jag kommer snarare att tänka på ”Zero Dark Thirty” under flertal tillfällen, mest tydligt i scenen med räden filmad nästan enbart via nattkikare. Tyvärr får man konstatera att Kathryn Bigelow gjorde samma sak först, och mer effektivt.

Helgar ändamålet medlen?, är frågan som ”Sicario” ställer utan att försöka besvara. Vad gör man när lagen inte räcker till? Regissören vill öppna upp världens ögon för drogproblemen i Mexiko, problemen som inte har någon självklar lösning, och uppmärksamma krigets många civila offer. Han gör det dessutom med en stabil, snygg och stämningsfull film som får hjärnan att jobba och pulsen att rusa. Ljudbilden förföljer oss som ett rosslande spöke om natten, det ruskigt snygga fotot (av veteranen Roger Deakins) fångar in publiken i en hård och rå miljö där våld är vardag. 

Det är kanske inte någon nagelbitare i klassisk mening; de stora, publikfriande actionscenerna uteblir. Spänningen ligger istället i att vi verkligen kommer in under skinnet på agent Kate Macy, och upplever den skrämmande och frustrerande situationen genom hennes ögon. En fräsch ny vinkel på en historia som har berättats förr.