Sick of Myself 2022

Lilla Norge har oftast överskuggats av svensk och dansk film, trots sevärda titlar och begåvade talanger. Men i och med Oscarsnominerade (om än överskattade) succén ”Världens värsta människa” är de på väg att ta plats på den internationella marknaden. Och senaste, svarta komedin ”Syk pike” är absolut ett steg i rätt riktning.

 

Huvudpersonen Signe (Kristine Kujath Thorp) är en uttråkad servitris som vantrivs i skuggan av sambon Thomas (Eirik Sæther) framgång som konstnär. Efter ett trauma på jobbet inser hon att effektivaste sättet att få den uppmärksamhet hon förtjänar är en sjukdom - i detta fall en hudsjukdom orsakad av förbjudna, ryska sömntabletter!

 

En fräck, vass - och inte oväntat ganska äcklig - satir som ger välriktade kängor mot verklighetsfrånvända Generation Y-narcissister desperata efter bekräftelse såväl i verkliga livet som på sociala medier. Men även många i världen omkring Signe och Thomas blir narrar som hanterar Signes sjukdom på värsta sätt. Att Signes plan med gott om påstridiga knuffar faktiskt går i lås är kanske nästan mer absurt än hela idén.

 

Långfilmsdebuterande regissören Kristoffer Borgli (även manus och klippning) lyckas förvandla vad som på pappret låter som ett sitcom-avsnitt till en tragikomisk mardröm full av delikata pinsamheter. Signes desperation och dumma beslut är så smärtsamma att man kikar genom fingrarna likt den mest skrämmande skräckfilmen och mer än sällan ropar ”Nej! Nej! Gör det inte!”.

 

Men mycket fungerar tack vare att man på något sätt och åtminstone till en början förstår och sympatiserar med Signe. Hon representerar allas vår svartsjuka som alltid haft lite svårt att glädjas åt nära och käras framgångar när egna livet släpar efter. Speciellt ljuvligt är det att se henne ta en lyxig middags strålkastarljus som gisslan framför ögonen på hennes skitstövel till man.

 

Stjärnskottet Thorp (som vi i fjol såg i både ”Ninjababy” och katastroffilmen ”The North Sea”) bevisar ännu en gång att hon är ett huvudrollsnamn att räkna med. Trots Signes spirande galenskap så finns hela tiden en mänsklig, hjärtlig sida som kommer med Thorps närvaro. Även långfilmsdebutanten Sæther levererar och porträtterar galant en patetisk skitstövel som kan vara filmårets värsta pojkvän.

 

Sedan är manuset inte fläckfritt och här finns en och annan kliché, inklusive den ständigt frånvarande pappan (även om det inte är så distraherande slappt som i ”Världens värsta människa”). Det blir också en och annan fantasisekvens som rycker undan mattan för publiken på ett nästan irriterande sätt. Men för varje litet irritationsmoment så bjuds därefter på tragikomiskt guld.

 

Det är en film perfekt för en tid med den ständiga jakten på likes i form av oändliga selfies och YouTube-videor. En tid där det kanske vore sunt att ta en lång titt i spegeln och fråga dig själv hur långt du skulle gå för uppmärksamhet?