Från Star Wars till Avatar 2012

"Side By Side" är inte direkt någon fantastiskt producerad dokumentär. Den följer en väldigt traditionell formula där en voiceover som förklarar, varvas med intervjuer av tyckare och experter. Men grejen är att både ämnet i sig och personerna som medverkar är intressanta nog för att det här ska locka i princip varenda film-affektionado.

Keanu Reeves är producent, men även presentatör till det här verket. Så fort man hör hans släpiga röst i högtalarna kan man inte tänka på annat än att han inte låter särskilt smart. Det gör i sin tur att de bitar av filmen som är aningen överförklarade framkallar en fördumningskänsla. Men allt eftersom vänjer jag mig, och till slut inser jag att han faktiskt använder sig själv som ett slags upplättande komiskt inslag, där hans intelligensfriande flabb även får publiken att dra på smilbanden. Det funkar helt okej.

Annars är det här en rak dokumentär där vi börjar med ett collage av härliga gamla klassiker - bilder av James Stewart och Méliès kända mångubbe - sätter direkt den rätta stämningen, att det här är något för oss som älskar film. Efter att en mängd kända namn som Martin Scorsese, David Lynch och Christopher Nolan visat att regissörernas A-liga tycker helt olika om digitaliseringen så tar vi det steg för steg.

Fördelar ställs mot nackdelar - och här finns mycket av båda delarna. Medan Nolan vill hålla kvar vid riktig film in i det längsta för att känslan inte går att ersätta, minns David Fincher hur det var att kolla på "dailies" dagen efter att man filmat och ibland fick se magi medan man ibland möttes av material som fick reaktionen "What the fuck!".

Den danska dogma-rörelsen får en ganska stor plats, där en grupp regissörer med Lars von Trier och Thomas Vinterberg i spetsen tidigt valde att filma digitalt med skakig och närgående kamera. Då var det ett speciellt grepp, en stil. Men långsamt har digitala kameror blivit alltmer accepterade även i mainstreamfåran.

En viktig milsten sägs "Slumdog Millionaire" vara, där inte bara filmen i sig vann otaliga Oscars utan att en av dem gick till den danska Anthony Dod Mantle för "Bästa Foto". Mantle var samma man som filmade Vinterbergs "Festen" och sedan uppmärksammades av regissören Danny Boyle. Men de båda var helt på det klara med att Mantle antagligen offrade chansen att vinna de större utmärkelserna, för att istället kunna använda sig av det mer rörliga digitala mediet. De hade alltså fel, men det skulle ta ett gäng år.

Kostnaden är förstås en viktig faktor för dem som väljer digitalt. Nu för tiden finns det väldigt dyra och tekniskt kvalitativa digitala kameror (vilket även det får ett kapitel i "Side By Side"), men rullarna med film och framkallning slipper man ju betala för vilket gör att osäkra regissörer kan prova sig fram och göra omtagningar utan att äta upp budgeten. Andra regissörer menar istället att skådespelare skärper sig mer och tar det hela på större allvar när de hör surrandet av dyr, dyr film rulla under en tagning.

Frågan framför alla andra som ställs under hela vägen är förstås - "Är detta slutet för film?" Svaret är - föga förvånande - inte alla överens om. Men diskussionen som uppstår är det intressanta, och många aspekter av filmproduktion som man sällan tänker på får ett ansikte och en mer detaljerad beskrivning.