Sidney 2022

Vid en punkt tidigt i Reginald Hudlins ”Sidney” berättar Sidney Poitier att han, som barn, inte ens visste vad en spegel var. Lite passande är det här någon som senare skulle växa upp till en man som blev en spegel till en sida av mänskligheten som nästan aldrig hade setts på film tidigare.

 

Sidney Poitier porträtterade svarta personer med mer mänsklighet än vad den amerikanska kulturen vågade visa och inspirerade ett hopp om en bättre framtid. I Hollywood var han framförallt en skådespelare och regissör, utanför Hollywood var han bland annat en noterad ambassadör för USA:s medborgarrättsrörelse.

 

En dokumentär om en sådan legendarisk figur kan enkelt bli väldigt lång i ett hopp om att täcka allting, och som förväntat är speltiden här nästan 2 timmar. De timmarna är dock tyvärr inte fylld med tillräckligt mycket substans för att motivera den längden.

 

”Sidney” funkar bättre som en ytlig introduktion till varför titelpersonen var så viktig för amerikansk historia än som en omfattande dokumentär om personen själv. Stora delar är fantastiskt underhållande, speciellt med Poitiers hypnotiserande röst, men efter ett tag är det svårt att inte börja undra om filmen spelar det för säkert. Det här var trots allt en människa som tog stora risker med sitt liv, visst förtjänar han en dokumentär som gör likadant.

 

Den stora risken som Reginald Hudlin inte tar är något många liknande dokumentärer om legendariska figurer också misslyckas med. Det här är en väldigt avgudande bild av Sidney Poitier och håller sig undan från allt som skulle kunna ses som kritiskt. På många sätt är det ett klokt val eftersom det här kan vara mångas första ordentliga introduktion till hur viktigt hans arv faktiskt är - men som en konsekvens känns det mindre respektfullt mot mannen som kämpade för att bli sedd som en människa på film.

 

Under dokumentärens gång får vi se intervjuer med stora stjärnor som Denzel Washington, Halle Berry, Oprah Winfrey (som även producerar), Barbra Streisand, Robert Redford och Harry Belafonte. Det är den sistnämnda som hade en av de mest intressanta relationerna med Poitier, men tyvärr är det något vi bara får se glimtar av här. Trots längden så har filmen inte tid att utforska detaljer på djupet, och det är där den stoppar sig själv från att bli bättre än den är.

 

Presentationsmässigt är ”Sidney” väldigt traditionell, det finns inga nya idéer som inte har använts om och om igen i andra dokumentärer. Linjen är rak och resan dit är grundläggande, men ibland med ett känslomässigt slag. Det är i den sista delen av filmen som klippningen verkligen lyckas visa det bestående arvet som Poitier lämnar bakom sig och det landar väldigt hårt.

 

”Sidney” finns på Apple TV+ och trots alla brister så är den värd att se, speciellt för alla som inte redan vet mycket om titelpersonen. Det må inte vara en dokumentär värdig Sidney Poitier, men lite motsägelsefullt så kan man nog börja undra om det verkligen ens går att göra. Det viktigaste att ta med sig är nog att Sidney Poitier framförallt var en människa - och det är antagligen så han skulle vilja bli ihågkommen.