Simon och ekarna 2011

Året är 1939 och Europa är på väg mot krig. I ett litet hus vid havet, i utkanten av Göteborg, långt från det som händer nere i Tyskland, bor Simon med sina arbetarklassföräldrar. Trots en bra uppväxt med föräldrar som älskar honom känner sig Simon annorlunda och drömmer om ett annat liv. Han ber sina föräldrar att få börja på en fin skola och trots en rädsla att han ska bli högfärdig går Simons pappa efter ett tag med på det.

På skolan träffar han jämnårige Isak som är son till en förmögen judisk bokhandlare, och de blir snart nära vänner. Simon följer med Isak hem till den stora lägenheten ovanför familjens bokhandel i Göteborg och förundras över alla vackra saker de har. Parkettgolv, grammofon och en kristallkrona som glittrar i solskenet.

I Simons hus finns inget rinnande vatten på vintern och Simon sover i en enkel säng i ett hörn i köket. Trots enkelheten känner sig Isak snart som hemma hos Simons familj och efter en kort tid flyttar han in hos dem för att inte vara så ensam i sin pappas stora lägenhet.

Där i det lilla huset vid stranden växer Simon och Isak upp tillsammans. Isaks pappa, Ruben, kommer ofta på besök och har alltid med sig presenter. Simon kommer bra överens med honom och de delar samma passion för musik. Samtidigt kommer Isak allt närmre Simons pappa.

Bredvid står Simons mamma Karin och ser motvilligt pojkarna växa upp, men hennes hjärta tyngs av en hemlighet som hon borde ha berättat för länge sedan.

"Simon och ekarna" är verkligen en storslagen film rent visuellt. Det första man möts av är de vida vyerna av klipporna vid havet och den stora eken som Simon sitter vid, och det ser riktigt snyggt ut. Genom hela filmen så är produktionsvärdet på topp med vackra och tidsenliga omgivningar och kostymer. Musiken som är skriven av Annette Focks är pampig men vacker och passar perfekt för att förhöja stämningen i både lugnare och mer dramatiska scener.

Skådespeleriet är filmens absolut starkaste sida. Framförallt den tyske skådespelaren Jan Josef Liefers som spelar Ruben gjorde stort intryck på mig. Helen Sjöholm och Stefan Gödicke som spelar Simons föräldrar är också väldigt bra. Jag blev rörd till tårar av en scen där mycket av styrkan ligger i Gödickes skådespeleri, vilket är imponerande.

Jonatan S. Wächter och Karl Martin Eriksson som spelar de unga versionerna av Simon och Isak är båda starka i sitt skådespeleri. Bill Skarsgård och Karl Linnertorp som spelar Simon och Isak när de är äldre är båda bra, men gjorde inte samma intryck på mig som de yngre skådespelarna. En del av det beror säkerligen på att vi följer de unga pojkarna under en mycket lång del av filmen. Det är först under filmens andra halva vi får träffa dem när de är i övre tonåren och samtidigt blir handlingen spretigare och saknar det fokus som den första halvan hade.

Stora delar av "Simon och ekarna" är riktigt, riktigt bra, men ju längre filmen går, desto mer tappar den fokus. Det finns scener som tillför till karaktärsuppbyggnad och som säkert fungerade i boken, men som här känns onödiga och inte leder till något i slutändan. Jag hade också gärna sett starkare skådespeleri från Bill Skarsgård, som bär mycket av filmens andra halva på sina axlar. Manuset och dialogen är välskrivna och jag gillade Lisa Ohlins regi.

"Simon och ekarna" har potential att vara en väldigt bra film, det känns bara som att de hade behövt finputsa den mer i klippningen och göra storyn tightare. Det är svårt att sätta betyg på en film som man vill älska. Mitt betyg blir en mycket stark trea men delar av filmen är storslagna och jag skulle inte bli förvånad om många kommer se den som en av årets bästa svenska filmer.