Sin City 2005

Robert Rodriguez har hittat ett nytt sätt att göra film på. ”Sin City” är inte bara ett felfritt mästerverk på alla plan inom handling, dialog, regi, skådespeleri och karaktärer, utan det är även den snyggaste film som någonsin har rullat framför mina ögon. Rodriguez har använt morgondagens teknik med digital film flitigt i ”Sin City”. Han och medregissören Frank Miller målar upp enastående bilder i svartvitt med ett par färgprickar här och var. Resultatet, den största hyllningen till film noir-genren någonsin, väcker lustar inom mig som får mig att tveka på vad jag är attraherad av, kvinnor eller Sin City?

Genom en explosiv inledning i form av Josh Hartnetts charmering av Marley Shelton introduceras vi direkt till Marv, spelad av Mickey Rourke. Marv är en ökänd person inom Sin Citys gränser. Psykopaten som inte slår tjejer, men gärna tar sig an en och annan man vid ett barslagsmål. Natten vi möter honom är en natt som för alltid kommer förändra hans liv; den vackra Goldie (Jaime King) ger honom en erotisk resa utan dess like. När han vaknar är Goldie död. Mördad. Marv ger sig ut i Sin City för att finna den som tagit hennes liv, och ta hans i gengäld.

Alla som läst Frank Millers seriealbum som filmen inte bara bygger på, utan ÄR, vet att Marv är som karaktär en mycket mångbottnad figur, och otroligt svår att gestalta. Mickey Rourke är inte bara en skådespelare med en massa prostetics i ansiktet, han ger sitt livs prestation i denna film. Han spelar Marv med sån finkänslighet att ingen kan ducka för att finna sympati för honom. Det är allt från hur Rourke rör sig till hans ögon till hans röstläge i berättarrösten; allt stämmer på pricken. Genom allt Rourke gör målas Marv upp för publiken inte bara som en trögfattad slagskämpe, utan som en ärrad själ med lojalitet och kärlek. Vem kunde tro att mannen som slagits mot Jean-Claude Van Damme i ”Double Team” kunde knocka ut så många med en sådan här prestation? Rourke förtjänar minst en Oscarsnominering, i mitt tycke en Oscar.

När Marvs historia tar slut lämnas stafettpinnen abrupt över till Clive Owen och hans karaktär Dwight. Dwight har många saker gemensamt med Marv, men i grund och botten skiljer de sig åt något så kopiöst. Dwight är en människa med brutalitet i blodet, men det känns som att regissörerna Miller och Rodriguez menar att samhället formar människan, och Sin City kanske inte formar den trevligaste individen. Dwight kan dock klassas som en god man, då hans våld är riktat mot folk som förtjänar det, allt från kvinnomisshandlare till irländska kontraktsmördare. Clive Owen får i denna historia tampas med Sin Citys maffia då den försöker ta över Old Town, ett tillhåll lett av Gail (Rosario Dawson). Old Town är platsen för de som vill ha förstklassig älskog. Old Town har sin egen lag i form av de prostituerade och deras vapen. Dwight får denna natt se till så att den fred Old Town har med Sin Citys polis bevaras, istället för att låta stadsdelen falla i maffians händer. Benicio Del Toro spelar en viktig roll genom sin vidriga karaktär Jackie Boy. Clive Owen har fått kritik för att han går på rutin, jag håller inte alls med. Dwight är en rätt smidig karaktär, en sorts våldsammare James Bond; och det sköter Clive Owen med elegans. Han är framförallt bra i sina actionscener, visar enorm slagkraftighet. Bäst i historien är dock Benicio Del Toro. Det är lätt att spela över då man gestaltar en sådan genomvidrig sak, men Del Toro går på och bak ohyggligt bra. Men allt detta är lika mycket Frank Millers förtjänst, det är ingen dålig text skådespelarna har att leka med.

Det bästa sparas till sist i ”Sin City”, och det i form av Bruce Willis episod. Här följer vi kriminalpolisen John Hartigan (Bruce Willis) i hans kamp om att rädda strippan Nancy Callahan (Jessica Alba) från att falla i händerna på Sin Citys ondska, däribland en gul mystisk figur…

Robert Rodriguez och Frank Miller har utan tvekan fört Millers seriealbum till vita duken med besked. Alla i den stjärnspäckade rollistan sköter sig utomordentligt, förutom Michael Madsen som spelar över så det stänker om det. De som står ut mest i filmen är tveklöst Mickey Rourke, Bruce Willis, Nick Stahl och Benicio Del Toro.

”Sin City” var en film jag aldrig ville skulle ta slut. Jag längtade efter att se om den redan när förtexterna rullade, och den känslan har jag aldrig haft tidigare. Allting är så perfekt i filmen att jag nästan vill hoppa omkring. Jag satt sällan still när jag såg den, utan benen gjorde små glädjesparkar var femte sekund; med andra ord: en felfri film. Trots det kommer ”Sin City” att bli en hata eller älska-film. Något som många ogillar inom film är våld, och om man gör det är ”Sin City” troligen inget för er. Underliv skjuts av, händer skärs av, samurajsvärd styckar kroppar och yxor demolerar ansikten titt som tätt. Filmen är väldigt surrealistisk så det går inte att ta allting på allvar. Det är verkligen inte den sortens humorvåld som Tarantino använde sig av i ”Kill Bill vol. 1”, men känns fortfarande väldigt avlägset. Sin City är en stad för blod och våld, och det ska man inte blunda för.

Alla betyg jag hittills satt här på MovieZine har jag på något plan alltid haft eftertankar om, framförallt kring de tre 5-poängare jag delat ut. Men jag har aldrig i hela mitt liv varit säkrare på ett betyg än när det kommer till ”Sin City”. Jag tycker inte bara det är årets hittills bästa film, det är tveklöst en av de bästa filmerna jag sett. Gillar jag ”Sin City”? Jag citerar Marv: ”Hell. I like it here.”