Sinister 2 2015

The Boogeyman eller Baghuul som han kallas är åter på korståg med sin mordlystna lilla barnarmé. De små hemsöker i den andra delen av Sinister-”serien” en familj bestående av den överbeskyddande mamman Courtney och hennes två tvillingsöner som har flyttat in i ett hus där flera mord tidigare begåtts.

Ethan Hawkes Ellison Oswalt gick på ett brutalt sätt sitt öde till mötes i förra filmen och är knappt omnämnd i denna. Istället tar vicesheriffen, också han från ettan, mer plats, vilket inte är av direkt godo. 


James Ransone gör vad han kan, men hans Vice deputy-so-and-so var tråkig redan i ”Sinister” och är i denna uppföljare inte ett dugg intressantare, men får alltså mycket mer speltid. Han är visserligen den som i hyfsat stabilt mak driver det trögflytande manuset och berättelsen i det framåt, fast känns som karaktär mest som en överbliven och rätt påfrestande figur ur någon bortglömd antipärla på hyllan i en VHS-butik. Flera andra nya karaktärer är tyvärr även de lika karikatyriska, vilket många gånger tar udden av det potentiellt rysliga och tillför bara viss frustation hos åskådaren. 


Mamman spelas av en trovärdig men lite för välkammad Shannyn Sossamon och som hennes söner kan vi se det autentiska tvillingparet Robert Daniel och Dartanian Sloan som båda verkligen övertygar. Scenerna i vilka man låter bröderna spela mot varandra eller bara vara rädda (mest är det Robert Daniels uppgift), är i mångt och mycket behållningen i filmen. 

Det finns visserligen några sköna och riktigt effektiva hoppsekvenser som bara de mest luttrade kan sitta sig raka och lugna igenom. Dessa sekvenser är dock väl förutsägbara och inte heller särskilt innovativa, vilket är fruktansvärt synd och känns bara slarvigt. Rejält vidriga och väldigt blodiga scener får vi, liksom i förra filmen, se utspelas på gryniga super 8-rullar och även om de bestialiska morden är väldigt påhittigt (det måste man ändå medge) utförda så saknas här överraskningsmomentet som lyfte föregångaren. Det är ändå mycket bra redigerat och klippen mot slutet framförallt ger historien mer fart, filmen blir där ett tag ordentligt spännande och oerhört adrenalinpumpande.

”Sinister 2” är en lagom obehaglig, väldigt snygg fast mest bara ännu en skräckfilm som vi redan sett ett otal antal utav. Den lär inte vinna priser eller kamma hem några bra recensioner, men människor i massor kommer ändå rusa till biograferna, vilket är synd kan jag tycka, då det med största sannolikhet kommer generera i åtminstone en slapphänt genomförd del 3 med. 


Jag vill ha mer! För hur kul det än är att sitta och rycka till i biofåtöljen och bli äckelberörd i 90 minuter, känns det i slutändan alldeles för simpelt och som en otroligt trist icke-utveckling i en härlig genre som är värd så mycket bättre.