Sisters in Law 2006

Jag planerade att inleda denna recension genom att presentera statistik som behandlar våld mot kvinnor i Kamerun (där denna film utspelar sig). Men trots besök på Amnestys, FN:s och liknande organisationers hemsidor, fann jag ingen sådan konkret fakta. Tyvärr, tyckte jag då, eftersom min tanke var att på ett pedagogiskt sätt koppla dessa siffror till denna film, som just placerar våld mot framförallt kvinnor men även barn i fokus. Tur, tycker jag nu.

I den lilla staden Kumba Town i Kamerun, arbetar domaren Beatrice Ntuba och åklagaren Vera Ngassa intensivt med att försöka få kvinnor, som misshandlas eller på andra sätt förtrycks av sina män, att anmäla dem och att därefter fortfölja rättsprocessen. Det är ett svårt arbete, att ingen man dömts för kvinnomisshandel under de senaste sjutton åren i denna stad säger väl allt. Men båda dessa kvinnor låter sig inte nedslås vare sig av detta eller av att de varje dag får höra nya sorliga historier, utan väljer att fokusera på möjligheterna och inte på problemen som råder. Av denna anledning hade den inledning som jag ursprungligen planerat för varit malplacerad, om inte förolämpande mot dem. Dessutom hade den bara lyft fram den dystra bild, av hur situationen ser ut i afrikanska länder, som de flesta av oss som lever i västvärlden redan har.

Missförstå mig inte, denna film tar upp ett mycket allvarligt ämne. Men där den hade kunnat bli tung, pessimistisk och nerslående, väljer den en annan väg. För trots att vi får följa tre tragiska människoöden, en sexårig flicka som rymt hemifrån efter att ha blivit pryglad, en lite äldre flicka som blivit våldtagen och en kvinna som blivit misshandlad av sin man, och trots att det stundtals gör ont att titta på filmen, är den positiv. Den medger inför sina åskådare att livet kan vara hemskt, men poängterar starkt att det alltid finns en väg ut.                                                                                        ”Sisters in Law” är en ren dokumentär, men till skillnad från de flesta andra exempel i denna genre låter regissören och resten av filmteamet inte sin närvaro påverka det som visas. Därmed får vi inte se några intervjuer, ledsna människor som tittar rakt in i kameran för att dela med sig av sin situation eller höra faktainnehållande kommentarer från en osynlig person med saklig berättarröst. Kamerans enda uppgift är att ljudlöst följa hela rättsprocessen, från brottets anmälan via rättegången till straff och avslutning. Ett sådant förehavande är säkert svårare för den filminspelningsansvarige att lyckas med, men det reducerar samtidigt avståndet mellan filmens innehåll och åskådaren.

Tyvärr vet jag av egen erfarenhet hur lätt det är att bli berörd och beklämd, när man ser en dokumentär (eller spelfilm, fast i de allra flesta fall handlar det om en dokumentär i sådana situationer) om något allvarligt. Och precis lika lätt är det att, efter några minuter, timmar eller dagar (beroende på hur allvarligt ämnet ifråga är och hur det har skildrats), glömma bort det man sett och istället ägna tankarna åt alla de i-landsproblem som fyller vår vardag. Jag hoppas verkligen att detta inte kommer att ske här, då denna film är värd en rejäl diskussion men framförallt ett utrotande av passivitet. Förmodligen låter det naivt, men jag vill gärna tro på de ord som står skrivna på filmens affisch och som sammanfattar hela filmen, att det går att förändra världen. I alla fall lite.

ONÖDIGT VETANDE I Kamerun finns 600 domare, 280 av dem är kvinnor.