Sisu 2022

De första scenerna andas amerikansk western. Platsen är finska Lappland under andra världskriget, men av kriget märker vi inget. I stället följer vi en gammal guldgrävare – tillika krigsveteran från ett annat krig – som gör sitt livs fynd. Det är en lugn, nästan eftertänksam inledning, som för tankarna mer till den där typen av westernfilmer som fokuserar på nybyggarandan och de tidigare åren av USA:s historia.

 

Men när guldgrävaren rider mot staden för att sälja sitt guldfynd och möter en grupp nazister med lastbilar och en stridsvagn, då blir det snart uppenbart att det här inte är någon western alls.

 

En sak som inledningen gör väldigt effektivt, är att sälja in det som händer sen. För den amerikanska westernfilmen är en myt från Hollywood, en slags fantasy, och genom att sätta den nivån så tidigt blir det lättare att köpa vad som kommer sedan. För realismen är definitivt inte satt i främsta rummet här.

 

Jag såg trailern till ”Sisu” innan “John Wick 4”. Som jag också i mångt och mycket älskade, men kan ändå inte låta bli att dra vissa paralleller till den finska filmens fördel. För dels håller “John Wick 4” på för länge, och dels känns det fortfarande (trots att allt gick överstyr för länge sedan) som om regissören Chad Stahelski med sällskap vill grunda Wicks värld i någon slags verklighet.

 

Vilket kändes befriande i fallet “Sisu”. Det är en klart kortare film, och bortsett från några onödiga slowmotionstunder finns det inte mycket onödigt fett på den här blodiga biffen, och dels gör den som sagt var tydligt redan från start att det här inte är den verkliga världen. Det här är en vagt verklighetsdoftande fantasivärld. Välbalanserat.

 

Ungefär som musiken. Som jag vill passa på att slå ett slag för. Den är bra, aldrig rätt för tidsåldern, men tillräckligt subtil för att inte sticka ut. Förrän industrimetallen kikar fram tillsammans med någon lastbil i anslutning till en actionscen. Då försvinner det subtila och ersätts av en skoningslös hammare, som svingas av någon som vet hur en hammare ska svingas.

 

“Sisu” är skriven av Jalmari Helander, som långfilmsdebuterade med julfilmen “Rare Exports”, som verkligen tog fasta på att julens färg är röd – blodröd. Och på så sätt rör sig “Sisu” i samma typ av väldigt underhållande fantasiland.

 

Guldgrävaren spelas av Jorma Tommila, som Helander också hade med i “Rare Exports”, och han är som klippt och skuren för den här rollen. Stor, rejält byggd, inte mycket till dialog men vad han har att säga är mer än tydligt i ansiktsuttryck, grymtningar, och handling.

 

Och handlingen är framför allt våld. Mot nazister. Vilket är ett av filmens allra bästa drag. Jag tröttnar aldrig, aldrig någonsin på att se nazister får rejält med spö, och här får de det. Ofta och rejält.

 

Inte för att guldgrävaren nödvändigtvis hatar nazister. Det kanske han gör, men åtminstone inledningsvis är det stora problemet för vår tystlåtne eremit att de står i vägen för honom. Att de jävlas med honom. På så vis är han mer en naturkraft än något annat. Han fortsätter framåt, oavsett vem eller vad som står i hans väg.

 

Frågan väcks om guldgrävaren är människa eller ett övernaturligt väsen. Kanske är han odödlig, kanske är han bara för envis för att dö. Oavsett vilket så levererar han, och filmen, allt överdrivet underhållningsvåld och tillfredsställande naziststryk vi kan önska oss.

 

Jag är nöjd.