Siv sover vilse 2016

Ett grönt norrsken färgar himlen och julen närmar sig med stormsteg. I skolan börjar en ny tjej i klassen mitt i årets repetitioner av Lucia-verserna. Cerisia Crispinsson kommer från Stockholm och är ett litet yrväder med stora röda lockar som sticker ut med sin (självklart) ceriserosa kappa. Resten av eleverna springer runt i det tjocka snötäcket i overaller på skolgården medan Siv och Cerisia stiftar bekantskap. De blir bästa vänner med en gång – precis som man blir när man är si sådär sju år gammal – och bestämmer bums att Siv ska sova över hos sin nya vän samma kväll. Det är första gången hon tillbringar natten borta från pappa men kvällen blir inte riktigt som väntat...  

Hos Cerisia är allting främmande från vad Siv är van vid. Vid matbordet dricker de bubbelvatten istället för mjölk, familjen har nästan ett zoo av husdjur och storebrodern Elme (Valter Skarsgård) bär plåster med döskallar på handen och hänger helst på sitt rum och lyssnar på hårdrock. Hemmet är som en stor skattkammare med överraskningar som väntar bakom varje vrå, några goda andra inte så roliga. Cerisia börjar dessutom behandla Siv orättvist; hon tvingar henne att sova på golvet och tar två glasspinnar själv medans Siv bara får nöja sig med en vilket gör att Siv vill plocka fram den där lappen med pappas nummer och ringa hem. Siv som är både tystlåten och blyg måste nu lära sig en viktig läxa och konfrontera Cerisia för att inte köras över helt och hållet.   

Lena Hanno Clyne (“Falla vacker”) och Catti Edfeldts (“Förortsungar”, “Eva & Adam - Fyra födelsedagar och ett fiasko”) tolkning av Pija Lindenbaums barnbok är smått magisk. Bianca Kronlöf och Nour El-Refai gör rösterna till två pepparkakssugna och rimmandes grävlingar som dyker upp framåt småtimmarna och står för den mesta av filmens underhållning – en riktig dunderduo som jag gärna ser eller hör mer av i framtiden.

Jag uppskattar den livliga fantasin och uppfinningsrikedomen som byggt upp denna färggränna värld, att Hanno Clyne och Edfeldt tagit ut tyglarna. Perspektiven är orealistiska, nästan som i en skrattspegel och en rolig detalj är hur filmmakarna flaggar för graffitikonstnären Carolina Falkholt genom att låta hennes väggmålning “Brandvägg” i Luleå dyka upp som fasaden till byggnaden Cerisia bor i. 

På minussidan: Sivs rollkaraktär är inte helt färdigskriven. Det är trots allt hon som ska stå i centrum i historien men vår huvudskådis i fråga, Astrid Lövgren, får dras med att spela en tråkig och blank version av sig själv. Det finns en tveksamhet i sättet hon rör och för sig på som ser ut att bero på otydligheter i antingen manus eller regi och som skärs sig med den annars väldigt idérika kulissen.