Sivandivan 2019

Bling bling och fettvalkar, knallröda läppar och sockerkaksbak toppat med ännu lite mer guld, glitter och glamour i ett hem som dekorerats med tidningsurklipp från golv till tak och en rejäl tjock-tv i hörnet - Siv Wennberg är i en ålder av 74 en sann karaktär, lika dramatisk som de operor hon sjungit. Känslorna, och då framförallt ilskan, är den drivkraft som burit henne genom livets motgångar. Hon har alltid trott på sig själv, oavsett vad det kostat och hur det fått henne att framstå. Och lika orädd som hon är, är porträttet av denna operasångerska, som visar på förlösande många skavanker med tanke på att huvudpersonen är just en kvinna.

Siv Wennbergs liv kunde nämligen likväl skildrats som en klassisk saga. Hon växte upp i lila Timrå, och var från början tänkt att bli pianist om det inte vore för att domkyrkoorganisten i Uppsala upptäckte hennes makalösa stämband. Detta tillsammans med en stöttande make gjorde att hon istället satsade på en karriär som operasångerska. Och det med bravur.

 

1972 debuterade hon på Stockholmsoperan och tidningarna onämnde henne som ”född med segerhuva” och som det nya stjärnskottet efter Birgit Nilsson. Trots en knaper bakgrund med en alkoholiserad far skulle hon sedermera flyga från Bolsjojteatern i Moskva till Wiener Staatsoper. En riktig askungesaga. Om det inte vore för att Siv är allt annat än en timid prinsessa (även om jag inte betvivlar att hon skulle kunna bära upp ett par glasskor).

Då ”SivanDivan” har också premiär i skenet av #metoo, har det spekulerats mycket kring huruvida Siv Wennbergs karriär fallerade på grund av att hon som kvinna hade en alltför färgstark personlighet. För dessvärre fick hennes lysande framtidsutsikter ett abrupt slut i slutet av 70-talet. En omvälvande händelse i Sivs liv med konsekvenser som följt henne fram till idag. Frågan som lyfts är huruvida omvärlden hade haft större överseende med hennes nycker om hon varit man. Kanske hade hon till och med geniförklarats. För sin musik, den kan hon.

Regissörerna Gustav Ahlgren och Emelie Jönsson har också lyckats utmärkt med att fånga Sivs livslånga kärleksrelation till musiken och hennes gedigna talang, men också hennes brister. Det intima fotografiet talar om att Siv också är en person som bjuder på sig själv. Att divan, förutom bling bling, också bär på en fantastisk självdistans. Dokumentären är gjord i en klassisk ”fluga på väggen”-stil, men är liksom en opera uppdelad i akter. Regissörerna har också sagt sig vilja förena de båda genrerna. Vid första tanke en omöjlig uppgift då opera handlar om dramatik och stora känslor och dokumentären, åtminstone till synes, inte ska befatta sig med klassiska berättelseknep och dramaturgiska kurvor, men kombinationen fungerar utmärkt och är underhållande på flera nivåer.

För dokumentären har definitivt en särpräglad, udda charm och en genomgående bisarr humor, som lätt kunde uppfattats som tragikomisk om det inte vore för Siv. Siv Wennberg som på eget bevåg ringer upp gula sidornas samtliga bokförlag för att sälja sina memoarer, ordnar konserter och släpper 17 CD-skivor. Motgångar rinner av henne, och det gör henne till en otrolig ikon. Eller för att citera henne själv ”Jag borde vara en ikon för feminismen idag”. Och visst är det så, för Siv behöver inte få ett lyckligt slut. Hon skapar sitt eget - och för det får både hon och regissörerna en stående ovation.