Sjätte sinnet 1999

“I see dead people”, ja, så lät det i filmhistoriens kanske mest berömda oneliner sedan Darth Vader robotmumlade något om prekära släktträd i “Star Wars”. Med repliken blev “Sjätte sinnet” omedelbart en del av den samtida populärkulturen kring millennieskiftet och filmen har sedan dess parodierats och refererats till oräkneliga gånger – långt innan dagens meme-kultur ens var påtänkt. Men det var ju en film också, eller hur? Om du inte redan sett “Sjätte sinnet” kan du vara lugn, det här blir en spoilerfri recension!

“Sjätte sinnet” utspelar sig i Philadelphia, där den prisbelönta barnpsykologen Dr. Malcolm Crowe (Bruce Willis) bor. En dag får han ett nytt fall, nioåriga pojken Cole, som påminner om ett gammalt fall som han dessvärre aldrig lyckades lösa. Snart visar det sig att Cole (suveränt spelad av Haley Joel Osment) inte har några psykologiska eller imaginära problem, utan orsaken till hans rädsla är högst påtaglig och verklig – grabben kan se spöken!

Vad som sedan följer är en spännande, mystisk historia som är lika mycket thriller som drama. “Sjätte sinnet” har en dämpad, nästan sorgsen underton som är genomgående konsekvent i filmens melankoliska, sparsmakade ljudbild och de urvattnade färgerna. Många scener fejdar sakta ut och in i varandra, vilket ger filmen ett drömlikt anslag som påminner om något som David Lynch hade kunnat koka ihop. Att Dr. Malcolm Crowe likt ett spöke poppar upp på nya platser helt utan sammanhang bidrar än mer till filmens drömlika kvalitéer. Det enda som egentligen bryter av från den blytunga stämningen som genomsyrar “Sjätte sinnet” är några välplacerade jump scares som kan få även den tuffaste att hoppa ur fåtöljen.

Men framförallt är “Sjätte sinnet” en riktigt välgjord historia. Filmen är såpass välskriven att man även vid andra eller tredje tittningen kan hitta nya detaljer och saker att fundera över – fastän filmens avslutande twist inte längre överraskar. Just det faktum att filmens story hade funkat så bra även utan den avslutande vändningen säger en hel del, snarare förhöjer twisten bara aha-upplevelsen än mer när pusselbitarna börjar falla på plats.

Oavsett om du såg “Sjätte sinnet” när det begav sig eller om du missat den helt så är den absolut sevärd, även tjugo år senare! Tack vare avsaknaden av svulstiga CGI-effekter har inte tidens tand satt några djupare spår. Istället är “Sjätte sinnet” en smått genialisk rysare om ett barns rädslor när det ställs inför problem det inte kan reda ut på egen hand. Alla har vi ju varit små någon gång, och förhoppningsvis då också kunnat känna tryggheten hos en vuxen när vi inte förmått reda ut våra bekymmer ensamma. Spöken eller ej – den sortens problematik tror jag att de allra flesta kan relatera till, och det är det som gör “Sjätte sinnet” till en så tidlös filmupplevelse.