Skådespelerskor 2007

Marcelline är en framgånsgrik skådespelerska i fyrtioårsåldern som arbetar i Paris teatervärld. Hennes privatliv består mest av tillfälliga kärleksrelationer, skådespelarkollegor och hennes dominanta mor. Så, lagom till att hon börjar repetera den klassiska pjäsen ”En månad på landet”, får hon beskedet att det brinner i knutarna om hon ska ha någon chans att få barn här i livet. Förtvivlat börjar hon leta efter en potentiell fader bland teaterensemblen, gamla bekanta och till och med rena främlingar. Samtidigt träffar hon en gammal bekant från hennes tid på scenskolan, regiassistenten Nathalie (Noémie Lvovsky). Hon har allt som Marcelline åtrår: man, barn och ett tryggt familjeliv. Men Nathalie är i sin tur avundssjuk på Marcellines framgång och popularitet hos männen och snart bubblar en konflikt upp mellan de två kvinnorna.

Lägg därtill en frustrerad homosexuell regissör (spelad av Mathieu Amalric från ”Fjärilen i Glaskupan”), en vacker ung skådespelare som blir förälskad i Marcelline och det faktum att hon  börjar se personer som inte finns och du har ett upplägg som leder mot allt mer absurda situationer. Det känns helt enkelt, hur ska jag säga det här: väldigt stereotypiskt franskt. Känsloutbrotten avlöser varandra på löpande band och de repeterande skådespelarna är ohyggligt teatraliska i sina yviga gester. Det här är nog mitt största problem med den här filmen. De självupptagna skrikiga teatermänniskorna blir snabbt mest irriterande att se på. Man kan nog hävda att de överspelande skådespelarinsatserna har någon sorts existensberrätigande i en film som kretsar kring en repetition men det gör knappast upplevelsen särskilt mycket roligare.

Visst finns det stunder då ”Skådespelerskor” träffar någon sorts nerv. Speciellt i scenerna med Marcelline och hennes självupptagna mor (spelad av Bruni Tedeschs riktiga mamma). Frustrationen och den outtalade ilskan mellan de två starka kvinnorna skildras bra, framförallt i en scen då de ska sova tillsammans vilket inte riktigt går som de tänkt sig.

Men i längden håller inte Bruni Tedeschis film. Storyn spårar ur under andra halvan av filmen och blir till slut nästan en ofrivillig Colin Nutley-parodi med alla vimsiga stolligheter som karaktärerna råkar ut för. När så Gloria Gaynors discodänga ”I Will Survive” slaktas av teaterensemblen under en obarmhärtigt utdragen scen sjunker så det här vackra men överlastade skeppet till botten.